Estrid Raumaniemi, 73, är en strålande glad person. Hon skrattar ofta och gärna.
Hustrun Anna Stenberg, 67, bjuder på kaffe och kaka i parets vardagsrum hemma i Boden, där vi satt oss för att tala om kärlek.
Någon brist på den varan råder inte i det här hemmet. Kvinnorna ger varandra en spontan puss titt som tätt och de gillar att stryka varandra på armen och att hålla handen.
Värmen och ömheten dem emellan är påtaglig.
– Jag växte upp i en stor familj som levde under enkla förhållanden i den strängt fostrande miljön i Tornedalen. Hemma i Jänkisjärvi, som ligger mitt på Polcirkeln, fick jag lära sig allt ifrån att hugga ved till att snickra och sköta ett hem. Jag var min pappas högra hand och jag tror att både han och mamma tidigt förstod att deras flicka var homosexuell, även om de aldrig sa något.
I Tornedalen rådde en kärvt konservativ kultur som präglades av laestadianismen. Estrid berättar att toabesöken var barndomens fristad.
Att besöka utedasset var spännande för den unga flickan. Här fanns ju postorderkatalogerna som gav henne ett extra pirr.
– Jag bläddrade och tittade på alla tjejerna som fanns där och drömde mig bort. Katalogerna låg på dasset för att användas som dasspapper men för mig var de mer än så.
Estrid har alltid vetat att hon är lesbisk, även om hon som barn inte hade ett ord för sin läggning. Hon berättar att skolfröken var hennes första kärlek och att hon alltid förälskade sig i flickor. Hon hade bara flyktiga relationer med män, en av dem resulterade i ett barn.
Det var snart 50 år sedan och utomäktenskapliga barn var ännu en stor skam, särskilt i Tornedalen.
– Jag bodde i Stockholm och ringde min mamma i Jänkisjärvi för att berätta att jag var gravid. Hon bad mig komma hem för att föda barnet och när jag sa att det kommer att bli prat i byn svarade hon att i så fall skulle tanterna minsann få med henne att göra. Vi pratade aldrig om min homosexualitet men jag förstod att hon förstod och för mig var det en sorts kärlekshandling. Det var hennes sätt att visa att hon accepterade mig, precis för den jag är.
Men det skulle dröja ända tills Estrid fyllt 30 innan hon vågade leta efter den sanna kärleken. Hon levde ensam med sin son.
Året var 1974 och hon skrev en kontaktannons som hon skickade till en veckotidning.
– Först skrev jag annonsen men ångrade mig och kastade brevet i papperskorgen. Sedan skrev jag annonsen om och om igen, innan jag till slut vågade posta brevet.
Svaren lät inte vänta på sig, de fyllde snart Estrids brevlåda. Men hon fick bara ett svar från Norrbotten, det var svaret från Anna Stenberg.
– Jag satt hemma i villan i Piteå, jag var nyskild och hade två små barn. Estrids annons talade direkt till mig, säger Anna som minns precis hur annonsen var formulerad: ”Jag söker kärleken i mitt liv. Jag söker en kvinna som kan älska mig för den jag är.” Det var precis det jag själv ville ha.
Anna hade redan som 17-åring gift sig med en man, men hon skilde sig efter 11 år.
– Det kändes aldrig rätt. Jag pratade om det med min man. Han var införstådd med att jag skilde mig för att jag längtade efter en kvinnas kärlek. Han förstod och respekterade det, vilket underlättade mitt beslut att skicka ett svar till Estrid.
Estrid berättar hur hon med fjärilar dansande i bröstet åkte förbi Annas hus för att spionera lite på henne. När hon kikat i telefonkatalogen verkade det ju som att Anna var gift!
– Jag såg henne som hastigast genom fönstret. Jag minns att hon bar en vit kofta. Jag bestämde mig för att ringa henne från jobbet, säger Estrid.
Hon jobbade som vårdare på ett mentalsjukhus och under en rast slog Estrid med darrande fingrar numret till Anna, som bjöd in henne på stående fot.
Estrid åkte till Anna direkt efter jobbet. De ville träffas innan barnen skulle hämtas från dagis och skola. Båda säger att de var pirriga och nervösa och att det blev kärlek vid första ögonkastet.
– Vi pratade och kramades och det kändes rätt från första stund. Sedan den dagen har det inte funnits någon som jag älskat så mycket som Estrid och våra barn, säger Anna.
Den första träffen följdes av fler och efter en tid flyttade paret ihop. I samband med det ställde de upp på ett reportage i lokaltidningen.
De ville förekomma, i stället för att förekommas.
– För barnens skull ville vi slippa tissel och tassel, och vi tänkte att om vi öppet gick ut och berättade att vi lever ihop skulle vi slippa det, säger Anna och berättar att de också pratade med sönerna Patrik, 51, Daniel, 46, och Micael, 43.
– För dem var det inget märkvärdigt varken att vi levde ihop eller att vi skulle vara med i tidningen.
Estrid berättar att de ofta hade huset fullt av barnens vänner och varken hon eller Anna kan minnas att barnen eller de själva en enda gång blivit tråkade för att de lever i en homosexuell relation. Båda kände sig välkomna i varandras familjer och i Jänkisjärvi betraktades Anna nästan som en extra dotter.
Dit åkte de ofta med barnen.
– Mina föräldrar tog det också väldigt bra. Min pappa älskade Estrid över allt på jorden. Så fort vi kom till dem skulle han sitta och prata med Estrid, säger Anna och stryker sin hustru kärleksfullt över armen.
Paret beskriver ett liv med arbete, kärlek, föräldramöten på skolan, läxläsning med barnen, semestrar i den husbil händiga Estrid byggt av en folkvagnsbuss, fiskeresor och mycket musik och dans. De berättar om en tillvaro med både sorg och glädje, men mest glädje.
Både Estrid och Anna har varit engagerade i RFSL och när de tagit emot telefonsamtal som jourhavande vän har de blivit varse att väldigt många homosexuella människor inte alls har det lika bra som de.
– Jag glömmer exempelvis aldrig den unge man som i sin förtvivlan tog livet av sig för att mamman inte accepterade hans homosexualitet, säger Anna och skakar sorgset på huvudet.
Hon önskar att varje människa får vara den hon eller han är och uppmanar den som har det svårt med sin omgivning att hitta någon att prata med som förstår.
– Det finns äkta kärlek för alla och den ska man vara rädd om, säger Anna.
Hon och Estrid manifesterade sin stora kärlek för ett par år sedan, då de gifte sig, 40 år efter det första mötet. De hade varit ifrån varandra under tre år men hittat tillbaka till varandra igen, och det ville de markera ordentligt.
Även om Estrid och Anna ville pröva att leva på varsitt håll umgicks de hela tiden under de år de var separerade.
– Även när vi levde på varsitt håll var vi förbundna till varandra. Jag vaknade mitt i natten för att jag inte kunde andas, jag kunde inte leva utan Anna, säger Estrid och konstaterar att de är menade för varandra.
Anna nickar och säger:
– Man ska vara rädd om kärleken. Vi har kämpat tillsammans ett helt liv, vi har fostrat tre barn och vi har fått dela en äkta kärlek. I våra vigselringar står det ”Din för evigt” och jag menar verkligen det. När vi återförenades friade jag till Estrid från en scen när vi var på dans och vi möttes av jubel och hejarop.
Under vigselakten i Överluleå kyrka spelades parets favoritmusik av Mozart och Anna tittade på Estrid och sa: ”Jag vill inte gå framför dig, jag vill inte gå bakom dig – jag vill gå vid din sida. Jag älskar dig som du är.”
– När vi kom ut från kyrkan lyste det om vår son Daniel som sa att vigseln var det finaste han varit med om i sitt liv. Och det var det för oss också.