Det ligger en dråplig historia bakom vägbygget i Maunu. Varför gjordes en 12 kilometer lång väg rakt ut i skogen, utan förbindelse med någon annan väg? Jo, Maunu ligger bara nio mil från norska gränsen. 1935 beslutades att bygga vägförbindelse mellan Sverige och Norge just där. Men Kiruna, vilket är den kommun Maunu tillhör, ville ha den hos sig men se det nekades de av sittande vägdirektör. Han menade att det fick räcka med järnvägen hos dem, bilvägen skulle gå över Maunu.
1937 hade bygget kommit dryga milen, men så avlider vägdirektören hastigt och den nye väljer att avsluta bygget. Ett dråpslag, minst sagt.
När så finnarna 1939 började bygga sin väg till Norge på andra sidan älven från Maunu sett blev det de som drog de längst stråt i kampen om vägen in i grannlandet.
Nog om detta. I Maunu bor i dag tre personer. Två av dem är Anita och Gustav Närvä. De lever sina dagar längst bort på det som i dag är Sveriges nordligaste allmänna väg. Den mil som byggdes på 1930-talet förlängdes med två kilometer och precis där den svänger upp på en kulle i sin sista sväng bor Närväs. Kör du E45:an norrut svänger du av just innan Karesuando för att komma in på väg 902 som den heter, den som aldrig kom att gå till Norge utan slutar i Maunu.
Vi tar bilen och kör genom landskapet. Storslagna vyer över vida vidder förändras då vägen blir mer slingrande intill älven, Könkämäälven. Närves gård ligger uppe på en kulle med utsikt över älven.
– Om det hade blivit väg här och rakt in i Norge hade fördelen varit att det funnits fler jobb så folk hade kunnat bo kvar lättare här uppe. Men å andra sidan hade vi förlorat det lugn vi har här om bygget hade gått hela vägen, säger Gustav Närvä.
Det är ingen tvekan om att det är en fridfull plats vi hamnat på. Tyst och stilla, det enda som hörs är en klocka från någon av de renar som finns i hagen intill gården. Om det är tyst nu är det inget mot vad det varit det senaste halvåret. Finland ligger rakt över älven och Närväs bor precis vid vattnet.
– Det har varit i princip knäpptyst på andra sidan, knappt någon biltrafik alls under coronan. Det påminde om när jag var liten och vi hörde en bil på håll. Då sprang vi upp på kullen där och spanande för det hände ju inte så ofta, säger Gustav och pekar upp på en höjd.
Det är fortfarande lugnt men en gång i tiden var det betydligt mer liv i byn, framför allt under 1800-talet.
– Det här var centralorten på 1800-talet innan bygget av Karesuando tog fart. Här fanns landsfiskalen, här fanns tullen och posten. Min morfars far var landsfiskal här en period och han gifte sig med en flicka här ifrån, berättar Gustav och man riktigt ser hur hela hans liv och jag kan kopplas till denna plats.
Under 1970-talet var det inte ovanligt att det kom tyskar till gården. De hade gamla kartor med sig från krigstiden.
– De letade ofta efter färjestället vet du, men det finns ju inte kvar här. Inte tullen heller. Allt sånt där flyttades till Karesuando efter kriget, men på de gamla kartorna är det här de ligger.
År 1962 föds Gustav Närvä, inte på gården i Maunu, utan inne i Karesuando.
– Det var på den tiden vi hade BB här, kan du tänka dig?
Samma år som han föds kom även en tös till världen på samma BB. Hon heter Anita och sitter vid Gustavs sida. De äkta makarna älskar sitt hem vid vägs ände.
– Vi bor som vi ser det där vägen börjar, inte där den slutar, säger Anita och ler.
Det är rejält med knott när vi sätter oss på uteplatsen intill branten ned mot älven. Gustav fixar med myggspiral, jag och Anita viftar. De har sett många människor komma och gå på gården, just för att vägen är skyltad som en attraktion i och med att den är Sveriges mest nordliga allmänna väg.
– Tidigare kom det hela busslaster hit och vände uppe på gården. De hoppade ut, kikade sig runt, tog kort och for. Lite komiskt, säger Anita.
– Och farfar var så jädra arg på dem ibland när de klev rakt ut på ängarna och förstörde slåttern, fyller Gustav i.
För Anita, som jobbar inne på äldreboendet i Karesuando, betyder vägen hit en frihet.
– Det är fritt här ute och det är ett bra pendlingsavstånd till jobbet, 15 kilometer. Du hinner varva ner efter passet och slappna av. Börja andas.
Anita och Gustav sågs första gången 1989. Då var det ont om bostäder i Karesuando. Anita jobbade som sköterska i Kiruna när kärlek uppstod och meddelade att om Gustav hittar ett boende skulle hon kunna tänka sig flytta till Karesuando.
– Som tur var fann jag ett litet hus med två rum och kök som vi fick hyra. Det var lycka!
Giftermålet stod 1994 i Karesuando kyrka.
– I dag skulle man väl kalla det ett coronabröllop. Bara syskon och föräldrar på plats, så ville vi ha det.
Deras bild av framtiden är tydlig; de vill leva här till slutet är kommet. Som tur är finns intresse från båda barnen, Julia 23 och Elias 20, att ta över gården så småningom.
– De kommer gärna hit på ledig tid. Det är säkert drömmen för dem bo här. Elias håller på med fordon, Julia gillar djur och sköter om djuren här, berättar Anita.
– Jag har sagt att börjar de slåss om stället efter jag gått bort kommer jag tillbaka, skrattar Gustav.
Enda nackdelen med att bo i Maunu är att servicen är bristfällig.
– Kiruna tror liksom de är Stockholm. De vill ha allt centralt. Vi får till exempel bara post två gånger i veckan, så inte kan vi ha någon tidning. Det är tisdag och fredag som gäller. Som företagare kan det där vara problematiskt. Det är bara 12 kilometer in på den här vägen från E45. Många andra byar som också ligger knivigt till får post varje dag, men inte vi.
Hos Närväs har flerspråkigheten alltid varit en självklar del av livet, som det är i många familjer längs gränsen.
– För oss är det helt naturligt. Jag är uppvuxen på finska så jag pratar finska och Anita svenska tillbaka. Barnen pratar finska med mig och svenska med Anita.
Att bo i Maunu har inneburit många fördelar för hela familjen anser de.
– Barnen har fått en fin uppväxt, kunnat utveckla sig genom att ta ansvar på gården och bo i generationsboende, säger Anita och Gustav fortsätter:
– Det har varit bra för oss alla. Vi kom hit 1999 och då var mamma Marjatta 69 och pappa Ingemar 76. Julia var två år. Det känns väldigt fint att vi alla fick uppleva en sådan närhet till varandra. Så, vi får se om det blir så för våra barn, om Anita och jag får bo kvar?