DET VAR MAJ 2005. Johan Väisänen gick omkring i skogarna kring sin barndomsby och grät. Han kände sig orolig och hade den senaste tiden haft svårt att hitta nattsömnen. Tillsammans med sambon Sara Ljunggren från byn Göta, fem mil utanför Göteborg, hade han under våren tagit det stora beslutet att köra igång en egen turistverksamhet med draghundar. Under vintern som gått hade paret arbetat som guider i Sälen och där dragit upp de sista riktlinjerna. Nu skulle deras dröm
förverkligas.
Men det var bråttom. Sara och Johan hade precis fått avslag på en bygglovsansökning eftersom platsen låg för nära några sommarstugor och om tio dagar skulle deras första draghundar anlända till Kangos. Tjugosju stycken Alaskan Huskys som Johan och Sara ännu inte hittat någon plats för. Företaget saknade fortfarande en fast grund att stå på.
Därför grät Johan.
Han körde runt med bilen och parkerade vid varje gammal skogsväg han kände till och sökte efter den perfekta platsen för att ta emot vildmarkstörstande turister. Det var fortfarande blött i skog och mark från den smältande snön så han var tvungen att gå till fots.
I huvudet hade han en kravlista.
PLATSWN FICK INTE VARA FÖR nära bebyggelse men samtidigt inte för långt i från elnätet. Det skulle vara en plats med torr mark, gynnsamt för byggnation men mindre kul för myggen. Men framför allt skulle det vara en vacker plats.
Det började kännas hopplöst när Johan plötsligt stod på den plats där företagets stora hundgård finns i dag. På en höjd med utsikt över sjön Saarijärvi sju kilometer utanför Kangos.
– Här måste det bli, här ska vi bygga tänkte jag, berättar Johan.
JOHAN GICK BARA ETT ÅR på gymnasiet i Pajala innan han 1997 sökte till en vildmarks- och guideutbildning i Dalsland och senare även en påbyggnadsutbildning med marknadsföring och ekonomi. Det var på den skolan han träffade Sara första gången.Efter utbildningen lämnade Johan Sverige för ett år i Alaska innan han återvände till ett guidejobb i Björkliden – och för att bli kär i Sara.
Att det blev i just Kangos som företaget Explore The North såg dagens ljus var ingen självklarhet. Det fanns även planer på Härjedalen och norska Trysil.
Det var Johan ensam som tog beslutet att återvända till den utflyttningsdrabbade kommunen som han lämnat åtta år tidigare.
För Sara kom pojkvännens besked oväntat.
– Jag visste inte att det skulle bli Tornedalen förrän den dagen Johan sa att han hade köpt hundarna och ville flytta hem. I slutändan var det helt rätt beslut men han står ändå i skuld till mig, säger hon och ler åt Johan.
SARA OCH JOHAN fick också känna lite medvind i uppstarten av företaget.
Det visade sig att platsen som Johan hittat vid Saarijärvi ägdes av Johans morfars bror och de fick möjlighet att låna markområdet de första fyra åren. Johan och Sara började direkt med det mest akuta – att bygga hundgård och hundkojor.
De första 27 draghundarna har med åren blivit fler. Den här vintern blev det nytt rekord med 107 skällande medarbetare.
Första året som egna företagare hämtade de gäster från finska Ylläs där de samarbetade med ett destinations¬bolag. De utländska gästerna fick uppleva en dagstur med hundspann i Kangosskogarna innan de på kvällen kördes tillbaka till Ylläs. En sträcka på 28 mil tur och retur som Sara och Johan körde nästan dagligen den första vintern.
– Vi jobbade hårt för att gästerna skulle få en upplevelse som gjorde att de nästa gång ville komma direkt till oss, säger Johan och tillägger att det var många som i början skakade på huvudet åt deras vildmarksetablering.
Till och med Johans egen pappa.
– ”Vad gör ni här, här finns inga jobb”, sa han. Men han sa det mest av omtänksamhet.
SARA OCH JOHAN HADE tidigt en målsättning att kunna erbjuda boende. Dels för att säkra kvalitén och dels för att kunna förmedla en egen personlig känsla. Sommaren 2009 satte de spaden i jorden, byggde eget hus och den första sovstugan med åtta bäddar och matlagningsmöjligheter. Sovstugorna har blivit tre och det har även tillkommit en stor hotellbyggnad med bland annat restaurang, bar och övernattningsrum. Totalt har de investerat cirka 15 miljoner kronor i sitt drömprojekt och kan i dag erbjuda 42 bäddar.
– Huvudmarknaden för oss har fram till nu varit Belgien, Holland, Luxembürg, Tyskland och England, berättar Johan.
Snö, kyla, mörker, tystnad, vildmark och norrsken är ingenting nytt för en Norrbottning. För vissa är det till och med tröttande inslag under vinterhalvåret. Men för en Holländare kan det vara obeskrivligt exotiskt.
Turisterna har ett färdigt program för vad de ska göra i Kangos.
– Våra Huskeyturer är givetvis en stor del i verksamheten men sedan provar de på alla möjliga vinteraktiviteter som skoterkörning, skidåkning, älgfarm i Vittangi, Icehotel i Jukkasjärvi och olika norrskensaktiviteter. De kan köpa fler aktiviteter när de är här, som till exempel en lektion i isfiske här nere på sjön, men gästerna ska aldrig behöva känna att de måste göra det, säger Johan.
JAG FRÅGAR OM FÖRETAGET går bra och får ett försiktigt men positivt svar från Sara.
– Det har varit några tuffa år men det är först nu som det känns att företaget både ekonomiskt och driftsmässigt går bra, säger hon och berättar om sommaren 2005, hennes första i Tornedalen. Johan jobbade extra som arbetsledare åt All-Sten i Kiruna.
– Jag har aldrig ätit så mycket grillkorv i hela mitt. Det fanns bara skog här så det var det enda man kunde göra, grilla korv och ta hand om hundarna, säger Sara och skrattar åt minnet.
Vintersäsongen sträcker sig från november till april då beläggningen ligger på cirka 95 procent. Under maj är det stängt. Sommarhalvåret är låg¬säsong med en beläggning på 30-40 procent där verksamheten främst handlar om hundspann med vagn, kanotpaddling och fiske.
SARA OCH JOHAN HAR funderingar kring en expansion av företaget men vill först låta de senaste investeringarna gro in och få fäste. Båda två känner att det har gått väldigt snabbt sedan de tog första spadtaget bredvid Saarijärvi.
Dessutom har Sara och Johan börjat känna oro för framtiden. Det gäller tillgången till barnomsorg och grundskola för barnen Tilda, 3, och Oskar, 6 månader.
Kangos Kultur och Ekologi¬skola, kommunens enda friskola, startades 1993 med byborna som medlemmar. 2003 tillkom även förskola och fritids i verksamheten. Sedan 2009 får dock den ideella föreningen inte längre
bidrag från Pajala kommun som vill att förskolebarnen flyttas 10 kilometer till den kommunala barnomsorgen i grannbyn Junosuando. I dag går det 11 barn på förskolan i Kangos.
Sara och Johan har ett skräckscenario där skolorna i kommunens norra del tvingas stänga på grund av för lite elever. Närmaste grundskola blir då Smedskolan och Centralskolan i centrala Pajala.
En daglig bussresa på 12 mil tur och retur.
Något som de aldrig kommer att utsätta sina barn för.
DE TYCKER ATT KOMMUNENS ramtidssatsning är för centraliserad och Sara har i en skrivelse till Kultur och utbildningsnämnden i Pajala krävt en förklaring för hur budgeten är satt. Hon hävdar att det i dagsläget är fullt möjligt att bevilja Kangos friskola barnomsorgspeng och samtidigt behålla den kommunala förskolan i Junosuando. Sara och Johan vill att tjänstemännen och politikerna inser att det behövs både driftiga företagare och nöjda småbarnsföräldrar för att bygga en framtid för Pajala.
Även i byarna.
– Jag hoppas innerligt att jag inte behöver ångra mitt beslut att flytta till Kangos och skaffa familj, säger Sara.
Enligt Johan är familjelivet och arbetslivet tätt sammanknutet. Att driva ett företag på deras sätt är i allra högsta grad en livsstil.
– Därför är barnomsorgen och skolan en oerhört viktig fråga för oss. Om det inte fungerar så måste vi flytta företaget någon annanstans, säger han och funderar en stund.
– Det är en grej som helt enkelt måste fungera.