Vilken babyboom

För tre år sedan födde Kari Levin Mörtling, 29, tvillingflickorna Embla och Minou, och nyligen satte hon även trillingarna Zack, Viggo och My till världen. Men det blir inga fyrlingar. ? Det blir ingen nästa gång. Läkaren sa att vi kanske borde satsa på att odla potatis i stället och det stämmer nog. Vi ska koncentrera oss på att göra de fem barn vi har så bra som möjligt, säger pappa Magnus Mörtling.

KALIX2005-07-19 06:30
På gården står en blå minibuss, i köket två barnvagnar, och på spisen kokar ett stort antal nappflaskor i en kastrull. Paret har planerat och planerat för sina fem barn. Nästa steg är att bygga ut huset. Men just nu vilar de ut. Efter tre veckor på Sunderby sjukhus är de hemma med trillingarna för första gången. Magnus Mörtling pustar ut och berömmer.<br> ? Det är skönt att vara hemma, även om personalen på avdelning 56 var nog så underbara. Man får ta tid och det är ovanligt inom vården i dag.<br>Ville ut tidigt<br>Trillingarna var planerade att födas med kejsarsnitt 30 Juni, men de ville ut tre dagar tidigare och då fick det bli så. Stort födelsedagsfirande på Ekorrstigen 27 juni med andra ord. Paret Mörtling är det andra i historien som föder trillingar på Sunderby sjukhus, men förmodligen det första i Sverige som gör det efter att ha fått tvillingar. Det är onekligen väldigt speciellt.<br> ? Det är omvälvande rent generellt sätt. Men under graviditeten förlikade vi oss med tanken. Det är unikt, men inget konstigt för oss, berättar Magnus Mörtling.<br>Makarna skrattar och berättar att tvillingarna gett dem alldeles nog med övning inför den nya utmaningen. Magnus Mörtling tror förvisso att det kommer bli tufft.<br> ? Tidsmässigt blir det nog körigt men det måste ju gå. Det första året är det jobbigaste för oss. Sedan börjar de sova mer regelbundet och leka med varandra. Det är de vi hoppas i alla fall, säger han och kastar en pigg blick mot hustrun Kari.<br>Magnus Mörtling har svårt att sätta ord på känslan av att hålla familjens nya små medlemmar. Men det är inte svårt att se att han är lycklig, och fembarnsmodern Kari strålar med i ett mystiskt litet leende. Till slut säger han ändå:<br> ? Det är obeskrivligt, det är ju ändå ens eget kött och blod. My, tjejen hade andningshjälp ganska länge och vi kunde inte hålla i henne. När jag efter att ha sett henne i en vecka äntligen fick plocka upp henne och hålla i henne för första gången, var tårarna inte långt borta.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om