I den tomma före detta affärslokalen i Pålänge hänger det trasmattor i alla kulörer på väggarna, det är svårt att veta vad som ljuder högst, skratten eller den tung- gungande bluesen från replokalen. Musikerna är karriärkvinnor som hittat sitt egna andningshål, där enligt utsago tiden stannar och enbart ren glädje infinner sig. Bluesbandet består av fem Kalixkvinnor mellan 50 och 60 plus och de vill via sin musik sprida ett viktigt meddelande till alla andra medsystrar. ’Människan lär hela livet och man behöver inte ta upp någon hobby från ungdomen, det är bra att våga pröva någonting nytt och då växa som människa’. Med texter om klimakterieblues och hur skönt det är när barnen flyttat ut ger de publiken en resa i en medelålders kvinnas liv. Som en musikalisk och humoristisk live-blogg. Bandet Silver hair blues ladies startade efter Eivor Bryngelson, dåvarande informationschef åt Kalix kommun, önskade att lära sig spela munspel som friskvård. Hon fick ett munspel i julklapp och ordnade så att en lärare från musikskolan hade lektioner vissa dagar under en förlängd lunch. Monica Sandberg, känd revyartist i Kalix, kom med och spelade gitarr. Det var då läraren föreslog att de skulle behöva förstärkning med trummor och bas. Eivor Bryngelson började fråga kvinnor hon mötte- Har inte du inte hela ditt liv drömt om att spela i ett bluesband? Två kvinnor svarade ja på frågan men sedan att de inte kunde spela något instrument. Det kan inte vi heller, svarade då Bryngelson. Med sig fick hon barnpsykologen och sköterskan Monika Söderlund på bas och Inga-Britt Bengtsson på trummor. Efter fyra månader utbrast basisten Monika Söderlund, - Tjejer, hörde ni att vi flera gånger var på samma ställe i låten samtidigt! Deras motto är att ha kul och hela tiden tänka positivt. De tre första åren kunde de bara ett ackord- spelade allt i E-dur, elller Elvisdur som Bryngelson kallar det. Idag har de skrivit texter till 15 låtar och kan sex ackord. Har fått utmärkelsen årets artisk i Kalix. Efter en spelning i Pålänge steg före detta affärsinnehavaren Gun-Britt Andefors fram för att berätta hur häftiga och duktiga de var. Då fick hon frågan om att komma med på keyboard, vilket hon varken ägde eller behärskade. Hon fick sitt instrument i julklapp och tre månader senare stod de alla fem på scen. Nu träffas de för att ha ’friskvård’ i hennes tomma affärslokal. - Det är verkligen friskvård, för jag hade så tandvärk innan en träning så jag trodde inte att jag skulle kunna blåsa i munspelet, berättar Eivor Bryngelson, men jag ville träffa de andra så jag åkte och inte förrän på hemvägen då jag började tänka på morgondagens schema kom jag ihåg min tandläkartid och vips var värken tillbaka. Den var helt borta under den tid vi tränade. Inga-Britt Bengtsson kan inte spela trummor i sin lägenhet så då har hon köpt ett digitalt trumset och övar hemma med hörlurar på. Åldern är verkligen ett plus när det gäller att införskaffa instrument och övrig teknik. Kvinnorna berättar att tack vare att de jobbat så länge behöver de inte vänta med vad de vill ha utan går och köper det istället. Men trots ekonomisk trygghet anser bandmedlemmarna att de isjälva verket föryngrar bluesscenen, som traditionellt består av ålderstigna och kärlekskranka gubbar i USA som skriver om sin svåra smärta. Kalixkvinnorna skriver mestadels humoristiska texter på svenska för att pigga upp. Deras publik är medelålders och kan inte engelska så bra att de hör alla ord i en text. Därför är det svenska eller bondska som gäller. Låten de skrivit på kalixmål är dock inte med på repertoaren i Göteborg. - De skulle inte förstå och då blir den inte rolig, förklarar Eivor. Damerna flyger ner till Göteborg där de lånar instrument för kvällen. Några roddare har de alltså inte, eller lust att åka buss längre än till Pajala, dit de beger sig i september. De tänker hålla på så länge som det är roligt och hoppas via sin resa sprida insikten att det aldrig är försent att prova någonting nytt. - Vi vill att folk ska börja våga vara ska vara snäll med sig själv, säger Monika Söderlund. Deras egna friskvård slutar inte i replokalen i Pålänge utan bluesbandet är ute på mission, de hoppas sprida positivitet likt en rörelse. Förebilderna är bland andra proggrörelsen Anton Svedbergs svänggäng. Att få alla oavsett ålder att följa sin nyfikenhet och sina drömmar, fungerar det inte så provar man bara någonting annat säger Eivor Bryngelson. Eller som Monica Sandberg citerar, "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge".
Kvinnorna är inte orädda men modiga för de törs ge sig ut i det okända.
