– Titta vilken fin rök, jag önskar jag kunde ha exakt sån där rök på scenen, säger Vera Vinter plötsligt och tittar ut genom bilfönstret.
Vi har precis kommit fram till Kamlunge och Kalixälven ångar när det varmare vattnet möter den kyligare luften. Det här är hennes cykelrunda under somrarna när hon är hemma i Stora Lappträsk för att hämta kraft och inspiration.
Debutalbumet Idyll släpptes i oktober och Vera Vinter är inne i en period
av konserter. Allting rullar på snabbt nu efter den där spelningen på Bryggarsalen i Stockholm i november 2011. En helt vanlig spelning som slutade med ett skivkontrakt.
I publiken satt Bo Sundström från Bo Kaspers orkester och berördes av texterna som träffade honom. Han tipsade Sony Music för att de skulle reagera. Och agera.
En vecka senare blev Vera kontaktad av skivbolaget och två månader senare
fann hon sig själv i studion tillsammans med gitarristen Ola Gustafsson och trummisen Andreas Dahlbäck som bandledare och producenter.
Resultatet blev tio låtar med texter som inspirerats av uppväxten i Stora
Lappträsk och kontrasten till storstadsmiljön i Stockholm.
– Att ha ett skivbolag i ryggen betyder givetvis mycket. Jag är ju van vid att
göra det mesta själv. Det är oerhört mycket jobb så därför är det skönt med den där extrahjälpen som samarbetet med Sony innebär. Det är första gången som jag fått fokusera på det jag kan, musiken och skrivandet, säger Vera.
Idyll tog två veckor att spela in och allting gjordes live i studion.
– Det var otroligt kul. Jag är ju van vid att spela in demos hemma och
bygga upp låtarna i datorn. Nu blev det som jag velat göra men inte haft möjlighet till.
– Det är väldigt befriande att både sjunga och spela samtidigt eftersom sången och gitarren styr varandra.
Under inspelningstiden låg hela tiden en bok på bordet i studion. Det var Och tiden blir ett förunderligt ting av dokumentärfotografen Sune Jonsson (1930–2009) från Västerbotten.
Boken fungerade som en kompass för att hitta rätt stämning och känsla till skivan. För att inte tappa färdriktningen. Tillsammans med studiomusikerna och producenterna bläddrade Vera bland bilderna och hittade inspiration under inspelningstiden.
Hon tycker i dag att många av låtarna känns väldigt besläktade med Sune Jonssons landskapsbilder.
– Jag tänker mycket i bilder när jag skriver texter, det är ett väldigt bra verktyg för att förklara hur man känner och hur man tänker. Det är rätt fantastiskt att man kan prata om en bild och översätta det i ljud, säger Vera.
Hon nämner en ljudbild som skapades i studion.
Plåttakstrummor.
Vår resa fortsätter. Vera plockar fram termosen och kakorna från picknickkorgen. Vi stannar till en stund i hennes barndomsmiljö. På en otrafikerad väg bland snötyngda träd. En bit bort syns skorstensrök från några ensliga hus. Förutom knarret från skorna är det alldeles tyst. Många hade beskrivit den här miljön som kall och öde landsbygd. För Vera är det så mycket mer.
Det är här, bland minnena och i nuet, som många av hennes låtar börjat gro.
– Jag brukar ofta samla på mig idéer när jag är ute och promenerar eller cyklar. Det kan vara en liten snutt som jag nynnar in på min Iphone,
eller bara ett ord som jag skriver upp i telefonen. Om orden eller melodin får fäste och kommer tillbaka, det är då jag sätter mig ner med gitarren och
förhoppningsvis blir det en låt.
Vera Vinter tar en klunk te och tittar ut över landskapet. Funderar lite innan hon fortsätter.
– Det är magiskt och svårt och man blir nästan lite chockad varje gång. Man vet inte var det kommer ifrån och vad det kommer att bli. Helt plötsligt finns låten bara där, det är en häftig känsla, säger hon och ler.
När Vera Vinter växte upp i Stora Lappträsk fanns det nio barn i byn. Grundskolan gick hon i Töre och gymnasiet i Kalix. Under hela upp-
växten hade hon musiken omkring sig. Hennes pappa var musiker och det var han som introducerade henne för de stora stjärnorna. Amerikanska
countrysångerskan Emmylou Harris spelades mycket tillsammans med Joni Mitchell och Lucinda Williams. Profilstarka kvinnor med speciella röster som hjälpte till att forma hennes musikaliska kreativitet.
När hon var 16 år fick hon en present av sin pappa. En nylonsträngad gitarr.
– Vi hade instrument hemma sedan tidigare men det kändes väldigt speciellt att få en helt egen. Pappa lärde mig några ackord och jag började nästan direkt att skriva låtar, berättar Vera.
Texterna var uteslutande på engelska och fortsatte att vara det under en lång tid.
Som 20-åring hamnade hon i Stockholm som fortfarande är hennes musikaliska bas när hon inte är i Stora Lappträsk. I början av 2000-talet lanserades hon i Japan och deltog senare i en rad olika bandprojekt innan hon insåg att solo passade henne bäst.
För tre år sedan tog karriären en ny vändning. Det handlade återigen om en present som den här gången tog henne bort från engelskan och tillbaka till svenskan. Det var en samlingsbox med skådespelaren och visdiktaren Allan Edwalls samlade verk. Vera kunde inte värja sig för texterna som strömmade ur högtalarna.
Blandningen av samhällskritik och humor berörde henne starkt.
– Det är rått och vackert på samma gång, det kändes som att det fanns allt i hans texter och jag blev både förälskad och väldigt inspirerad.
Hon började skriva låtarna som senare kom att hamna på debutalbumet
Idyll. Känslan av att börja skriva på svenska var befriande. Vera Vinter
hade hittat hem för att kunna fortsätta på ett nytt kapitel.
Markus Mustonen från Kent sjunger på Överallt, hur kom han in i bilden?
– Jag hade spelat in låten själv men det kändes som att i den texten och i de orden fanns det en till röst. Han är ju egentligen trummis och jag hade aldrig hört honom sjunga men någon berättade att han har en väldigt varm röst. Han gillade låten och det fungerade klockrent. Markus tillförde en till dimension till låten.
– Det känns lite lyxigt när man hör någon annan sjunga mina texter.
Hur mycket skriver du just nu, har du många låtar på lager?
– Ja jag skriver hela tiden. Men just nu har jag lagt det åt sidan lite grann. Det är mycket annat med spelningar och att marknadsföra skivan. När man släppt ifrån sig någonting är det kul att kunna njuta av det.
Vad är roligast, musiken eller texten?
– Sången och musiken har alltid funnits hos mig men jag tror inte att jag hade fortsatt spela musik om jag inte hade börjat skiva egna texter.
Vad kommer du göra under 2013?
– Jag har spelat ganska mycket under den gångna hösten och det kommer att bli fler klubbspelningar under våren och förhoppningsvis festivaler till sommaren.
Samarbetet med Sony Music fortsätter och Vera berättar att hon har material till en uppföljare. Hon känner ingen press på sig att debutalbumet ska bli en succé.
– Idyll är så pass ny ännu. Det kommer att släppas fler singlar och det finns fortfarande mycket arbete kvar kring skivan. Ännu har jag ingen piska på mig, säger hon och ler.
Vera gillar att stå på scen framför en publik. Det är då allting blir så konkret. I valet mellan att spela i band eller uppträda ensam är hon kluven. Ena halvan
tycker om att uppleva saker tillsammans med andra människor och känna tryggheten i ett band.
– När vi gjorde en spelning i Oslo tillsammans med Bo Kaspers Orkester inför 2.000 pers så kändes det väldigt skönt att ha ett band bakom sig, säger Vera och skrattar åt minnet.
Hon tystnar och funderar en stund.
– Men jag är också väldigt förtjust i att spela akustiskt, ensam med gitarren. Då kommer orden fram mer och kontakten med publiken blir direkt.
– Det blir mer som ett möte.