Utan silversked men med näsa för affärer

Innanför dörren till trean i centrala Kalix ligger högen med Dagens industri prydligt staplade. Det gäller att hålla sig ajour med vad som händer i världen. Konstaterar den alerta kvinnan. Hon föddes som Elisabeth Sennström, på Näsbyn för 84 år sedan. Hon hade en lycklig barndom men påpekar att hon inte föddes med någon silversked i munnen.
- Mina föräldrar skildes när jag var 13 år. Då fanns det inga bidrag eller stipendier att få, särkilt för en flicka. Ett banklån gjorde det möjligt att jag skulle få studera.

Ge till de som vill något
Helst vill hon inte förekomma i tidningarna alls men inser att det vore omöjligt när Elisabeth och Carlo Olsens stiftelse blivit ett faktum.
- Det uppfattas som lite skrytigt, men vad ska jag göra? Jag kan inte ta med mig pengarna i kistan, säger hon.
Att konsumera har inte varit hennes gebit, snarare att investera.
Det är där hon främst tjänat sina pengar därför är det naturligt för henne att ge till människor som vill något, och har nya fräscha idéer som de kan utveckla i ett företag.
- En del människor tycker säkert att jag inte är riktigt klok. Men det är precis vad jag är. Ger man pengarna till en stiftelse som främjar entreprenörskap så kommer det alla till godo. Kommunen får in mer skattepengar och då får alla det bättre, konstaterar hon.

Inga torrbollar
I början av sin yrkeskarriär jobbade hon på PR-avdelningen på General motors i Stockholm. Något hon till en början stortrivdes med.
- Det var ett jättekul jobb. Amerikanarna var inga torrbollar direkt, dessutom så var det femdagarsvecka och de betalde hyfsat, berättar hon.
När sedan GM-kontoret byggdes om till kontorslandskap bytte Elisabeth Olsen arbete.
- Den gemytliga stämningen var borta. Jag har aldrig stannat kvar när jag inte kommer någon vart, då har jag velat vidare, förklarar hon.
Det var när hon började arbeta som VD-sekreterare på SE Banken i femtioårsåldern, som hennes intresse för värdepapper verkligen vaknade till liv.
Under fastighetskrisen och bankkrisen började hennes och makens pengar att växa. De bonuspengar som personalen fick från personalpremiefonden i bankaktier var grundplåten till hennes investerande.

Slutade direkt
Hon kom ur fastighetskrisen, som hon konstaterar, väldigt bra.
- De som inte lånar pengar kan sitta lungt i båten. De tre år som det var ostadigt på marknaden berörde mig inte nämnvärt, konstaterar hon.
På SE banken stannade hon i tjugo år, varav ett år på banken i Frankfurt. De sista åren som koncernchefens sekreterare.
Att det blev bankvärlden var inte något alldeles självklart för Elisabeth Olsen, trots att hon hade studier från handelsgymnasiet i Umeå. Hon kände sig lockad av både inredningsdesign och journalistik.
- Jag var redan som barn en ledartyp, drar hon sig till minnes.
Hur det var att som ung kvinna på femtitalet, vilja komma någon vart i affärsvärlden fick hon känna på när hon gick till sin chef på ett VVS-företag, och sa att hon ville pröva på att jobba på försäljningsavdelningen.
- Chefen sade att visserligen behövdes mer beställningar, men att de inte behövde ligga sig till en order. Jag slutade direkt.
Den ett år äldre maken Carlo Olsen träffade hon 1948, på nians spårvagn ut till Danvikstull, där hon hade ett liten lägenhet med kokvrå.
- Det var ödet. Spårvagnarna gick var nionde minut, hade Carlo tagit en senare spårvagn hade vi aldrig träffats, säger hon och ögonen glittrar vid minnet.

54 lyckliga år
De gifte sig när Elisabeth var 29 år. Paret valde att inte skaffa barn.
Hon och maken fick 54 lyckliga år tillsammans, när han plötsligt gick bort i cancer för fyra år sedan. Oron och sorgen gjorde att Elisabeth Olsen själv drabbades av hjärtproblem. Hon säger att det som gjort livet så roligt, är att de innan dess varit kärnfriska.
- Jag har alltid varit en glad person. Det är inte lättvindigt men vill du bara kan du komma hur långt som helst.
När hon tittar ut genom sitt fönster ser hon ut över Kalixälven och den byggd som förändrats så mycket sen hon själv begav sig av.
- Jag har nog alltid haft mitt hjärta i Kalix. Det var bara naturligt för mig att åka hem.