I Morjärv når solen precis över trädtopparna och lyser över tjocka lager med nysnö den här kalla förmiddagen i januari. Bernt Selberg sitter och klipper film i en liten friggebod som ligger tätt intill hans hus, med skogen som närmaste granne. Framåt våren, i april eller maj, kan man hitta honom sittandes i skogen, gömd bakom en gran där han sitter blick stilla och väntar.
Och väntar.
Han brukar spana ut över Kalixälven tills han plötsligt får syn på något som rör sig i vattenbrynet, och där är den. Bävern.
LÄNK: Kolla in Bernt Selbergs bäverfilm!
Han tycker att de är roliga att se på, fascinerande djur. Han brukar ha filmkameran med sig, och så tyst som möjligt försöker han komma så nära han kan utan att de ska upptäcka honom. Bävrar är skygga djur, och ger man ifrån sig minsta lilla ljud så smäller de med svansen och försvinner.
– Pang! Så är de borta, säger han.
Han berättar att vinden måste ligga rätt också, annars får de vittring direkt. Han kan sitta i timmar och vänta på att få dem på bild. Flera gånger har han sagt till sig själv att nu har jag filmat färdigt. Men han kan inte hålla sig. Nästa vår sitter han ihärdigt och väntar igen.
– Det hade ju varit så häftigt att lyckas filma en bäver när den fäller ett träd, säger han.
Hans bästa minne från alla timmar i skogen är när han lyckades filma två bävrar vid strandkanten när de satt och putsade varandra.
– Det beteendet har jag aldrig sett förut.
Det sämsta med att filma djur är att det blir så otroligt mycket material att klippa sen.
– Dygnet borde ha fler timmar, säger han.
När han är klar brukar han lägga upp filmerna på youtube. Han har blivit ombedd att visa sina filmer på Folkets hus, PRO och olika äldreboenden.
– Det är uppskattat, det är inte många som har sett bävrar förut, säger han.
Även om bävrar inte går i ide så brukar han inte filma dem när det är vinter.
– Jag kan ju inte sitta och vänta i flera timmar när det är minusgrader, säger han.
Men han visar några ställen där bävrarna varit framme. Det ligger fällda träd lite här och var, och på en del aspar och björkar kan man se att de gnagt. Längs en bäck, nästan helt täckt av snö, får han plötsligt syn på någonting.
Det är inte en bäver.
Men längs med isen kan man se hur den promenerat förbi, släpat sin svans i snön och troligtvis försvunnit ner i ett varmt bo någonstans.