Sedan 2012 gäckar åtta mystiska försvinnanden polisen. Det börjar en sen vårdag några mil väster om Jokkmokk intill Pärlälven. 26-årige Jan Prochazka från Tjeckien parkerar en vit Ford Mustang GT cabriolet i vägkanten.
Kalendern visar 11 maj, och inom kort är han som uppslukad av jorden yta.
Den 26-årige tjecken är ett av åtta oförklarliga försvinnanden på lika många år.
I spåren av de ouppklarade fallen finns syskon, släkt och vänner – vars sorg är otröstlig. Där står föräldrar i dag med frågorna efter att barn ryckts från dem på värsta tänkbara sätt.
Där finns också de som valt att leva med de eftersökta av kärlek, och som nu tvingas leva med smärta och frågor.
Moa Gutesjö, 26, är en av dem.
Den 27 juni 2019 försvinner hennes pojkvän, 30-årige Joakim Ettefjord, under en resa norrut. Hans bil hittades i höjd med Långträsk efter länsväg 373, några mil väster om Piteå.
Mycket mer vet varken anhöriga eller polis i dag, ett och ett halvt år senare.
– Vi har som inte hört något mer. De skulle ju gå ut på ett nytt sök, de här frivilliga organisationerna, med det vart ingenting. För det hade ju kommit snö, säger Moa Gutesjö när vi når henne på telefon.
Flickvännen är troligtvis den sista personen som är i kontakt med Joakim.
– Han ringde den där dagen han försvann och sa att han hade kört ner i diket. "Jag ringer upp" sa han. Sedan lade han på. När jag ringde upp honom var telefonen avslagen, och det har den varit sedan dess.
Under samtalet uppger pojkvännen att han går omkring i skogen. Han säger också att han har ont i huvudet.
Hur känns det i dag när du tänker tillbaka på det tillfället?
– Jag försöker inte tänka på det så mycket. Det blir så jobbigt. Men jag vet ju att jag inte hade kunnat göra någonting annorlunda i den situationen.
Sedan det mystiska försvinnandet finns frågorna kvar, berättar Moa Gutesjö. Det finns också delar i det inre samtalet som inrymmer ett skuldbeläggande av sig själv.
Den sommaren har hon levt ihop med Joakim i tre och ett halvt år. De har fått sonen Algot och planerar för ett liv tillsammans.
Nu har hon bara minnen kvar.
– Det är jobbigt att veta att Algot ska leva sitt liv utan att få lära känna sin pappa. Man tänker på det också, framåt i tiden. Det kommer att vara en bit som fattas också, så det blir en process sedan.
Varje dag är en mental kamp, förklarar hon. För att orka gå vidare i livet.
– Det berör mig väldigt mycket. Det tog väldigt länge för mig att sluta reagera kroppsligt att han inte kommer tillbaka. Man reagerar när det knackar på dörren och så där.
Ovissheten är värst.
– Den är fruktansvärd. Det är jävligt jobbigt att förlora en människa som man har tänkt leva sitt liv med, och sedan inte veta vad som har hänt med den personen, säger Moa Gutesjö och fortsätter:
– Sedan börjar man tänka, har de gjort något med honom? Har han plågats? Sådana saker kommer in också.
Hon tycker inte att polisen har tagit försvinnandet på allvar. På telefon har utredare sagt att de ska höra av sig. Men något samtal har aldrig nått henne.
– På grund av hans bakgrund känns det som att han inte är så viktig. Det är känslan jag får, säger Moa Gutesjö.
Hennes förhoppning är att Joakim på något sätt hittas. Det skulle ge henne chansen att sätta punkt i sorgearbetet.
– Det är otroligt plågsamt för anhöriga att inte veta. Det försvinner aldrig.