Rådiga grannar räddade livet på gunnar

Eva Jakobsson minns att hon bad sin man Gunnar vänta med att sätta igång snöslungan tills grannarna tvärs över gatan dragit upp persiennerna. Familjen Westman vaknade vid åttatiden denna lördagsmorgon den 27 februari och Annika och Göran åt frukost till ljudet av snöslungan. De reagerade på att motorljudet plötsligt ändrades.
– Jag reste mig upp för att lämna tallriken och tittade ut genom fönstret och såg att han låg framför snöslungan, berättar Annika.
Gunnar brukar ibland ligga och skruva i snöslungan men den här gången rörde han inte på fötterna.
Annika sade vad hon såg åt sin man som som genast förstod och snabbt klädde sig och sprang ut till grannen. Paret bestämde att han skulle vinka om Gunnar inte mådde bra. När vinkningen kom hade Annika redan slagit larmnumret och ringde på en gång.
Eva lagade mat när hennes mans hjärta stannade. Det finns inget fönster från köket mot uppfarten där han låg men hon kunde se grannen komma springande.
– När jag såg Göran springa tänkte jag att han ligger ju och dör, säger Eva.
Göran mötte Eva i dörren.
– Det första du sa var ”Är han död?”, säger Göran till Eva när de pratar om händelsen.
Bra lagjobb
När Annika kom ut visade Gunnar inga livstecken alls. Göran hade vänt Gunnar på rygg och kände efter puls medan Eva gav sin man konstgjord andning.
– Jag tänkte på allt jag lärt mig och satte på en gång igång med hjärtkompressioner. Det blev ett bra lagjobb, säger Annika.
Efter en stund rosslade Gunnar till och strax efteråt började Göran känna pulsen.
När ambulansen kom efter några minuter fick Gunnar syrgas och Annika fortsatte med hjärtkompressionerna tills ambulanspersonalen fick fram hjärtstartare. Efter tre chocker gick Gunnars hjärta jämnt och både ambulanspersonal och anhöriga kunde pusta ut.
– De sa att det var tack vare att vi jobbat på så bra som de fick igång honom såpass fort. De log och vinkade när de åkte, säger Annika.
Evigt tacksam
– Det går inte att tacka så mycket det är värt. Annars hade jag varit död, det garanterar jag, säger Gunnar Jakobsson.
Själv minns han inget av händelsen, bara att han sade till sin fru att han skulle äta när han skottat klart och gick ut genom dörren.
– Jag minns knappt att jag tog ut snöslungan, säger han.
Behöll lugnet
Efter tre veckor på sjukhus fick han komma hem med en pacemaker inopererad som ska hjälpa hjärtat om det vill ge upp igen. Gunnar är åter sitt vanliga jag, men något mer skottande blir det inte i år.
– Ser vi honom med en spade så tar vi den och bränner upp den, säger Annika.
Alla kanske inte hade agerat så snabbt som Westmans gjorde. I pressade situationer kan vem som helst tappa fattningen.
– Jag tänkte ”Det är ju bara vi. Vi måste göra det. De här minuterna är viktiga”, säger Annika.
Bo Wall var en av ambulanssjukvårdarna som kom till platsen.
– De gjorde ett riktigt bra jobb, all heder åt dem. Gör man ingenting så har man inget gjort och då går det åt pipsvängen, säger han.