Jan Lustig, 60, är Kalixbo, människor vet vem han är och vad som hände honom en sommarnatt år 1999 när han gick mellan i ett bråk.
Det var ett inpripande som höll på att kosta honom livet.
André Bengtsson, 39, bor i Piteå och arbetar som verksamhetsutvecklare vid ABF norra distriktet. Kontakter med medlemsorganisationer, ansvar för arbetet mot främlingsfientlighet och rasism samt arbete med intagna i fängelser - för att motivera dem att välja en annan väg - ingår i hans jobb.
– När jag träffar unga som ännu tycker det livet är häftigt får jag panik, säger André Bengtsson.
Jan Lustig var 42 år då, den natten när han befann sig utanför grillen som då fanns vid Coop.
– En kille skulle spöa sin tjej, jag har aldrig kunnat låtsas som ingenting när något sådant händer. Jag gick mellan. Jag minns att han hade ett järnrör och att han skrek ”jag ska slå ihjäl dig din jävel”. Sedan blev allt svart. Ett äldre par som sett allt larmade 112.
Det har gått snart fem år sedan André Bengtsson tog beslutet om ett annat liv:
– Jag provar spice (narkotika) och får en sådan reaktion att jag inte vågar röra mig ur fläcken. Jag står mitt på golvet i sex timmar med dödsångest, för så fort jag försöker gå rusar hjärtat och jag är övertygad om att jag dör. När jag slutligen vågar röra mig bestämmer jag mig. Aldrig mer.
Tre månader efter misshandeln är Jan Lustig fortfarande medvetslös vid sjukhuset i Umeå. Sjukvårdens beslut blir att han, för de anhörigas skull, ska vårdas vidare vid sjukhuset i Kalix.
– De trodde inte att jag skulle vakna upp, men det gjorde jag när min son kröp ned i min säng och pratade till mig. Han väckte mig till liv, säger Jan Lustig.
André Bengtsson säger att beslutet att sluta knarka är lätt jämfört med allt det andra.
22 år av missbruk och kriminalitet tar slut där och då, efter näradödenupplevelsen.
Det hinner bli flera vändor i fängelse, sammanlagt 12 år.
Utan den identiteten – vem är André Bengtsson då?
Jan Lustig säger ”jag har bara opererats 18 gånger”.
Bilderna efter den grova misshandeln ger en antydan om hur svåra skadorna var.
– Läkarna säger att det är ett mirakel att jag överlevde. Jag har ett annat liv nu. Jag har inte samma ork som jag hade förr och saker går inte lika snabbt, men jag lever, säger Jan Lustig.
André Bengtsson säger att början till vägen utför, för honom, finns i skolan.
– Jag har adhd och jag fick tidigt veta vad jag inte skulle klara och vad jag inte kunde bli. Jag hängde med äldre killar och när de erbjöd mig narkotika så blev jag rädd, men jag tänkte att de vännerna var allt jag hade. Så jag provade. Jag var fast. Jag kunde bli bäst på att narka och bäst på kriminalitet.
Vägen tillbaka har varit tuff för både Jan Lustig och André Bengtsson.
Båda har fått jobba hårt för att skapa nya liv.
Båda ägnar nu stor del av tiden till att jobba förebyggande mot våld, droger och kriminalitet.
– Det förebyggande arbetet borde vara mycket mer omfattande. Vi finns här och vi har erfarenheter som vi vill dela med oss av - om vi bara får chansen, säger de unisont.