Det finns gott om fullvuxna träd i Marie Karlssons skog.
När Marie Karlsson, 41, bara var femton år gammal spände hon ögonen i sin far och förbjöd honom att kalhugga. Och så fick det bli. I dag cirka 26 år senare har familjen tillämpat ett hyggesfritt skogsbruk på de 105 hektar stora skifte som ligger en bit utanför byn Pålänge i Kalix kommun.
Någon kalavverkning har det aldrig blivit tal om trots att människor inom näringen har rekommenderat liknande åtgärder.
– Vi har plockhuggit när vi behöver. På det här sättet får marken fortsätta att vara en skog, säger hon och stannar upp vid några små tallplantor.
Där har träden själv stått för reproduktionen och hon lägger kort därefter handen mot en tall som säkerligen är hundra år gammal. Samtidigt hör man ett fågelläte bara en bit bort:
– Det där är nog ormvråk, säger hon.
Någon kalavverkning har det aldrig blivit tal om trots att råden från så kallade experter inom branschen har rekommenderat liknande åtgärder: "Vi har plockhuggit när vi behöver. På det här sättet får marken fortsätta att vara en skog".
De utövar också ett skogligt mångbruk där Marie Karlsson samlar och säljer bär, svamp och slöjdmaterial.
– Den här korgen har jag gjort av sälg. Det är ju annars mer som ett skogens ogräs som man röjer undan vart tredje år. Vi måste bli bättre på att tillvara på vad skogen har att ge, säger hon.
Förra två år sedan ville Skogsstyrelsen ha in hur mycket som brukas och på vilka sätt som det görs.
– När vi då skrev att vi brukar hela den produktiva skogsarealen hyggesfritt fick min pappa ett mejl där de undrade om vi råkade ha skrivit fel i enkäten, säger hon med skratt i rösten.
I familjens skog finns även där stubbar. Men de har valt ett annorlunda skogsbruk där man i stället plockhugger.
Sedan fortsätter hon:
– Det är väl inte så jättevanligt. Vi fick i alla fall förtydliga att det inte var något skrivfel utan att det ska vara så.
Hon berättar att hennes far var skeptisk till tanken att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk men han har ändrat ståndpunkt.
– Man får ju också mycket mindre utgifter. Gör man ett kalhygge måste man sedan markbereda, plantera, röja och gallra. Vi kan i stället ta ut skog kontinuerligt när vi vill och behöver. Då får vi i stället inkomster och inte alla utgifter som följer vid kalavverkning, säger hon.
I hennes skog behöver inte myrstacken riskeras att plöjas ner i någon markberedning.
Hon har också läst in sig mer på de olika hyggesfria metoderna och tilltalas av att fortsätta på den här vägen. '
– Jag ska gallra ut något område där det är mycket löv och ta bort där det växer in gran. Sedan blir det väl att ta ut lite timmer om man vill såga för eget bruk. Nu plockhugger vi som sagt. Ungefär som när man gör en gallring. Jag har inte några planer på att göra någon större avverkning, säger hon.
Hon poängterar också att skogen också gör mycket nytta för klimatet:
– Det är bättre att den får stå och suga upp koldioxid.
De har tjänat mellan 50 000 och 80 000 kronor årligen på skogligt mångbruk och då utan att behöva avverka någonting.
– Skulle jag avverka allting och göra kalhygge av det här skulle vi som jag ser det inte göra någon större vinst över tid. Vi gör större vinst av att låta skogen stå.
Den här filuren (Mulle) har fått följa med på ett hörn på säcken.
Hon inventerar också skog på uppdrag åt andra. Då undersöker och kartlägger hon vilka naturvärden som finns i just den specifika skogen.
Hon håller också i kurser åt flera olika studieförbund och också åt Naturskyddsföreningen.
– Just nu är det mycket omkring skogen. Ätliga växter, svamp och också runt olika slöjdtekniker, säger hon.
Mycket går ut på att andra ska få upp ögonen för vilka värden som också finns i skogen.
– Ekonomiskt men också det välmående som träden, växterna och hela naturen bidrar med när vi får vistas i riktiga skogar. Att även andra ska få tillfälle att tänka till och känna allt det fina som skogen har att ge. Vi behöver skogen för att må bra. Vi har så mycket som är fint och vi får bara inte förstöra och exploatera mer, säger hon.
Marie Karlsson stannar upp vid en liten tallplanta.
Vandring i riktig skog ger henne också en inre frid. Hon stannar sedan upp vid en tall som är mer än hundra år gammal.
– Det spelar inte någon roll hur stressad jag är. När jag har varit här i en halv timme så är jag lugn. Och så är det nog för väldigt många. Bland annat därför är det viktigt att vi också sparar gammal skog i mycket större utsträckning. Skogen är vårt livsrum, säger hon.
Du säger att skogsbruket kan göras på ett annat sätt?
– Ja, det går. Men det har varit ett väldigt starkt tryck från skogsnäringen ända sedan 50-talet att man ska bruka skogen med kalhyggesbruk, eller trakthyggesbruk som man säger. Att det är det enda effektiva och rationella. Men det handlar mycket mer om att få fram billig råvara till sågverk och massaverk än att det är bra för skogsägarna.