I helgen åkte Lina Sofie Sandin från Båstad i Skåne till Haparanda i Norrbotten. Från Haparanda har hon sedan planerat att vandra längs hela Sveriges kust med det lilla kruxet att hon bara kommer äta när hon blir bjuden på mat och sova inomhus när hon blir erbjuden en säng. I övriga fall är planen att sova utomhus och gå hungrig.
– För mig är det utmaningar på flera sätt. Jag har i största delen av mitt liv planerat allt och varit förberedd inför allting, det är jag inte nu. Jag har aldrig bett om saker, skulle aldrig be om saker förr, säger hon.
Genom The peace project, som projektet döpts till, hoppas hon kunna visa på människors generositet och välvilja, men också förlita sig helt på den. Projektet bygger nämligen på att hon ska vara beroende av just det.
– Jag vill se att människor vill hjälpa, för jag tror att det finns. Jag vill kunna visa det.
Tanken på projektet fick hon förra sommaren. Kort därefter ansökte hon om studieledigt från sitt arbete. Hon har studerat fotografi och skrivande, tanken är att det ska generera i ett projekt och böcker sedan, både om hjälpsamheten som hon möts av och porträttfoton av människor.
Utöver det menar hon att det varit så lite planering som möjligt med resan.
– Jag är en sådan som hoppar. Jag kommer på någonting, gör det och sedan svarar jag på frågorna efteråt. Det är nog också det som gör att jag gör det, säger Lina Sofie Sandin.
– Men det är mycket jag inte tänkt på.
Att det inte finns trottoarer vid E4:an är en sådan sak, säger hon.
– Några partier fanns gång och cykelvägar i någon form men inte hela vägen, det är en sådan sak som jag nu måste fundera på.
– I södra Sverige och västkusten finns det gång- och cykelleder längs med, kanske inte hela vägen men i princip.
Vid lunchtid på tisdagen anlände Lina Sofie Sandin till ett regnigt Kalix, men den planerade vandringen på sträckan mellan Kalix och Haparanda uteblev.
– Jag hittade inga sovplatser, jag hade behövt två stopp om jag skulle orkat gå och de byar jag tänkt visade sig bara vara några hus, och sedan regnade det som det gjorde i dag. Jag kände också att jag behövde komma vidare, säger hon.
Den svenska kusten kommer hon att ta sig an etappvis, där första etappen nu pågår i fyra veckor. Hur långt det blir återstår att se.
– Jag har ingen hemresa än eftersom jag inte vet var jag hamnar.
En butik i Haparanda skänkte mygg- och knottskydd, annars har Lina Sofie Sandin bara med sig en ryggsäck med lite kläder, regnställ, vattenflaska, kamera och anteckningsblock.
– Sedan har jag med mig ett par foppatofflor för jag har också hälsporre.
– Jag hoppas att folk vågar bjuda in mig. I annat fall får jag bli ännu kaxigare och knacka på hos människor och säga ”jag har ingenstans att sova, får jag sova hos dig”. Så kaxig är jag inte än.
Det har bara gått några dagar in på projektet än så länge, men hittills ångrar hon det inte.
– Men det är jätteläskigt, jag vill inte ge sken av att det på något sätt går jättelätt. Det är läskigt på jättemånga sätt men ändå jättekul och spännande.
– Jag vill göra en medmänskligare värld och detta är väl på något vis ett steg i det.
Hur skulle du beskriva den här resan så här långt?
– Lite skräckblandad förtjusning, också förvåning och glädje och kärlek till det jag fått hittills.