Trion Baskery, som består av Greta, Sunniva och Stella Bondesson, har rötterna i norr. I Båtskärsnäs, pappas hemby, tillbringade de tre systrarna sommar och vinterloven. Mamma kommer från byn Mattila.
Bandet Baskery bildades 2006 som en fortstättning på rockabillybandet Slaptones som de hade med sin pappa Jan-Åke Bondesson på trummor.
–Jag tror han klev av för han ville vi skulle bli mer självständiga och kasta loss säger Greta Bondesson.
Och kasta loss gjorde de. Stilen är deras helt egen. Den är färgad av country, blues, punk, grunge och indiepop. De har liknats vid såväl The Pogues som First Aid Kit. Själva har de kallat sin musik "banjopunk" och "nordicana", alltså nordisk americana. För några år sedan satsade de på en amerikakarriär och bodde en tid i musikmeckat Nashville. Därefter blev det två år i Los Angeles och flitigt turnerande i fyrtiotalet delstater. Totalt blev det 3,5 år i USA utan avbrott.
Ni måste väl vara ett exotiskt inslag där?–Nej tvärtom, är det många som har svårt att tro att vi inte är amerikaner eftersom vi låter så amerikanskt. Möjligen kan man ana de svenska och norrbottniska rötterna i musiken för att vi har mer av den vemodiga, svala och eftertänksamma känslan. Det exotiska och "svenska" består nog mer i att vi har en självständig och orädd framtoning. Vi turnerar själva och är inte beroende av någon man, det ser man inte ofta där. På scenen har vi och en självklarhet och ett energiskt driv, vi står på rätt bra.
Vad har varit era höjdpunkter som band?–Att vi har fått se så många platser i världen. Vi har nyligen varit i Färöarna och spelat, det är stort. Men att vi turnerade som förband med Robbie Williams på hans Europaturné 2015 var otroligt häftigt. Turnéproduktionen var gigantisk.
Baskery har en sättning som påmninner om country; sexsträngad banjo, ståbas, bastrumma och gitarr. Men det de spelar på instrumenten är betydligt rivigare.
–Vi har alltid gillat gammal country och bluesådran, den har vi från pappa. Men ju mer man spelar sitt instrument desto mer utvecklar man och tänjer gränserna. Man får spela vad man vill på vad man vill, det måste vara fritt!
Hur känns det att komma tillbaka till Kalix?–Det ska bli otroligt kul att komma till våra hemtrater och känna bekanta dofter. Sen kanske våra vänner i Båtskärsnäs tar med oss på en tur med hästridning, det vore kul.