Kvinnokampen går i arv
När 93-åriga Lilly Blombäck i Båtskärsnäs ser dagens kvinnor åka till sitt arbete känner hon glädje.
- Då vet jag att mitt arbete inte har varit förgäves. På 1930-talet hade kvinnorna inget att säga till om.
- Då vet jag att mitt arbete inte har varit förgäves. På 1930-talet hade kvinnorna inget att säga till om.
Kamp för kvinnorna
I Båtskärsnäs fanns det socialdemokratiska kvinnoförbundet som hon anslöt sig till. Hennes föräldrar hade alltid varit politiskt engagerade och kampen för de svaga fanns djupt inrotat hos henne. Som ordförande för den socialdemokratiska kvinnoklubben i 14 år, ledamot i kyrkofullmäktige och i dåtidens barnavårdsnämnd har hon deltagit i många diskussioner och fattat beslut som gagnat kvinnorna och deras situation. Bland annat var hon med och bidrog till att Båtskärsnäs fick barnomsorg till byn - men även frågor om höga potatispriser och möjligheten för fattiga barn att få äta i skolbespisningen har funnits på agendan. Kampen för att alla barn ska få gå nio år i skolan var en annan fråga som fanns på kvinnoklubbens bord.
- Vi arbetade för ett att skapa ett bättre samhälle, och jag är glad att det har gått framåt, säger Lilly opretentiöst.
Stolta
Desto stoltare är hennes barnbarn, Åse Blombäck som fört den politiska traditionen vidare. I dag representerar hon socialdemokraterna i barn-och grundskolenämnden samt i kommunfullmäktige.
- Farmor har varit med och lagt grunden till det vi ser som en självklarhet i dag, säger hon.
Viktig dag
Liksom farmor Lilly har Åse fått samhällsengagemanget i nappen, hennes pappa har arbetat politiskt och i hemmet har alla människors lika värde varit ett ledord. Arvet har nu förts vidare till ytterligare en generation. För ett år sedan gick Åse Blombäcks 14-åriga dotter, Louise Fredriksson, med i SSU.
- Jag ville engagera mig och få vänner som tycker om att diskutera politik, det är inte så många av mina andra kompisar som gör det, säger hon.
Tre kvinnor från tre generationer där den äldsta har varit med och byggt upp det samhälle vi lever i i dag ... Finns det något kvar att arbeta för?
- Javisst. Kvinnorna har kommit fram men nu gäller det att arbeta tillsammans. Man kan inte utesluta gubbarna, i dag har de insett hur familjelivet måste fungera, säger Lilly.
Åse Blombäck håller med.
- I jämförelse med många andra kvinnor i världen har vi i Sverige det bra. Att stötta kvinnor internationellt är en viktig fråga, lika lön för lika arbete är en annan fråga som det är värt att kämpa för, säger hon.
Även 14-åriga Louise ser viktiga frågor att arbeta med i framtiden.
- Olika löner beroende på kön och att killar går före vid anställningar måste tas upp.
Lilly Blombäck nickar och konstaterar med stolthet i rösten att flickorna är duktiga. Sin egen insats är inget hon yvs över.
- Inte har jag gjort så mycket men visst är jag glad att det har gått framåt. Jag har aldrig upplevt blöjor och mina tre äldsta barn är födda hemma. En av dem dog vid födseln, hade det funnits ett BB hade han överlevt, säger hon.
Den Internationella kvinnodagen instiftades på 1910-talet. Så småningom dog firandet ut för att återkomma till Sverige 1971. Då demonstrerade Grupp 8 i Stockholm med krav på bland annat fri abort och daghemsplatser åt alla. Idag är det andra frågor som diskuteras men dagen behövs. Det är Lilly, Åse och Louise överens om.
- Det är en dag för att minnas att allt inte har varit så enkelt för kvinnorna, men även en dag att arbeta vidare med för våra döttrars skull. Frågan lever alltid, säger Åse Blombäck.
Så jobbar vi med nyheter