Knutbyförfattaren har hittat hem

Av flytten minns han inte mycket annat än de leriga vägarna. Men återseendet är alltid lika kärt. De sitter och fikar på altanen, i skuggan bakom huset. Måns frågar om det finns mer kaffe, sätter ned sin tomma kopp och berättar.  ? Det är alltid roligt att komma tillbaka till hembygden, där man har sina rötter. Nu när man har lite distans är det också lättare att se hur vackert Kalix egentligen är, speciellt så här om somrarna. När man växte upp så var det så självklart. När Måns var i 20-årsåldern lämnade han Kalix och tryggheten för Uppsala och studier. Han läste bland annat litteraturvetenskap, historia och psykologi. Så småningom började han också forska i litteraturhistoria, men han blev aldrig färdig. Parallellt med studierna började han allt mer intressera sig för journalistik. Han skrev kulturartiklar på frilansbasis, och fick så småningom jobb på Arbetarbladet i Gävle. Det var 1986 och mordet på Olof Palme upptog spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna, själv fick han skriva om det andra, sådant som tidningens stjärnreportrar fnyste åt. Måns skrattar och minns.  ? Jag skrev bland annat om ett vassröjningsprojekt, och det var väl där jag började leka med språket. Jag minns ännu rubriken: Nu är det klippt så in i vassen. Sedan låg det på en plats som hette Vassunda också. Tog chansen på DN Så småningom fick han fast anställning på Ludvika tidning. Men han bodde kvar i Uppsala, och när han fick ett sommarvikariat på DN i Stockholm tog han chansen. Han sade upp sig från Ludvika tidning, och hattade under några års tid runt mellan olika tidningar. I början på1990-talet fick han det jobb han har än i dag ? reporter på Radio Uppland. Det nya mediet banade i sin tur väg för nya uttryckssätt. Måns ville inte lägga skrivandet på hyllan, vilket ledde till den ultimata kompromissen.  ? Det är absolut roligast att jobba som jag gör i dag. Med journalistik inom radio och att samtidigt kunna skriva böcker. Båda intressena blir tillfredsställda. Förstlingsverket hette Coach, och kom ut 1999. Den handlade om ledarskap, och vad näringslivet har att lära av elitidrottens ledarprofiler. Boken betyder fortfarande väldigt mycket för Måns. Han är stolt.  ? Det var en stor sak. Att ha sin första bok i handen är som att ha ett nyfött barn. Det här är något jag gjort. Testar gränserna Nästa verk blev en fiktiv kriminalroman kallad Reportern. Hjälten i boken har vissa likheter med författaren själv, han jobbar nämligen också som radioreporter i Uppsala, men på en kommersiell station.  ? Jag ville framför allt testa mina gränser, se om jag klarar av att skriva en sådan bok. Testa något nytt. Deckarformen gav mersmak, och när Måns i sitt jobb som reporter själv fann sig mitt i den värsta Knutbyhysterin var det någon som väckte frågan: ?Borde inte du skriva en bok om det här?. Han insåg genast att han både kunde och ville följa upp idén.  ? Någon måste berätta den sanna historien om vad som hände där. Den har inte berättats, trots allt som skrivits. Grundlig research Sagt och gjort, ett digert researcharbete inleddes. Förutom att läsa hela tjocka polisutredningen och att lyssna på över 30 CD:s med församlingens predikningar och lektioner, gjorde Måns Nilsson ett stort antal intervjuer med bland annat utredande poliser, fotografen som tog de första bilderna och avhoppade församlingsmedlemmar. Dessutom godkände spaningsledare Kenneth Ågren manuset innan boken publicerades i mars. Sådant väger tungt. Det vet Måns Nilsson.  ? Det är den sanna historien om vad som hände i Knutby, och det är också den bok som är fränast mot församlingen och Åsa Waldau.