Josefin smider medan järnet är varmt

Med förklädet ordentligt knutet och hammaren redo att ta sig an det glödande järnet utgör 33-åriga ­Josefin Andersson den typiska bilden av en smed i arbete. Eller åtminstone delar av bilden för fortfarande hänger myterna kvar – en smed ska vara skäggig, svartmuskig, stor och stark. Vilket inte alls stämmer, enligt Josefin Andersson.
– Som kvinnlig smed möts man ofta av misstro men smide kräver inga stora starka karlar, det handlar om teknik, säger hon.
Sitter i generna
Josefin Andersson kommer från ­Gällivare men bor i Korpikå tillsammans med sin make Erik samt barnen, treårige ­Gustav och ettårige Arvid och ett tredje på väg. Hantverket har hon i ­generna – mormor var textillärarinna och morfar har alltid ­slöjdat, ­dessutom driver hennes ­föräldrar ett hantverksföretag i ­Gällivare.
– Det är mamma och ­mormor som har visat ­vägen, säger hon.
Däremot har Josefin inte helt följt i deras fotspår – medan de har arbetat med mjuka material valde hon det hårda ­järnet. För snart fyra år sedan avslutade hon sin smedutbildning vid ­Utbildning Nord i Övertorneå.  Att hon trivs i smedjan råder det inget tvivel om. I hennes ögon syns en glöd som inte enbart speglar sig från ­lågorna i ässjan. 
– Att känna doften från kolet är härligt. Det är lika roligt varje gång jag kliver in här.
Önskeklapp
Smedjan finns på Kvarngårdens ­jordbruksmuseum i Björkfors. Eftersom Josefins högsta önskan – en egen smedja hemma på gården ännu inte gått i ­uppfyllelse är det hit hon åker när lusten att smida faller på. Här håller hon också kurser i hantverkets ädla konst. Många bybor har redan lärt sig grunderna och har för avsikt att fortsätta, enligt Josefin, v­ilket glädjer henne. 
Ytan är inte stor, i skenet från elden syns den gamla blåsbälgen som inte längre ­används men finns med som ett minne av det som en gång varit. På det jordstampade golvet står en låda fylld av rostiga­ ­järnrör, av de flesta betraktat som skrot men i ­Josefins ögon en skatt.
– Smide är inte dyrt men det är svårt att få tag i material här i Kalix. Därför tar jag med mig eget järnskrot.
Skrotet förvandlar hon helst till ­inredningsföremål – ljusstakar och inte minst krokar.
– En krok är alltid vacker oavsett om den är gjord av en nybörjare eller ett proffs. Jag älskar krokar.
Inte lätt
I en krok finns också alla grundmoment inom smidet – sträcka, böja och bredda. Därför är det också det bästa föremålet att starta med som nybörjare, enligt ­Josefin.
Hon har dock kommit längre än så, ­hemma i sovrummet står en dubbelsäng ­design ­Josefin Andersson och i ­Korpikå ­kyrka ­ståtar en dopfunt som också var ­hennes examensarbete vid Utbildning Nord.
Att finna sin utkomst i ­smedyrket är svårt i dag. Det gäller att kunna ta ­betalt för de timmar man lägger ned på ­föremålen och det är svårt, säger Josefin.
– Man måste kunna sälja sig själv och det är jag dålig på.
Utöver smedutbildningen är hon också utbildad barnsköterska vilket ger henne försörjning i dag. Planerna är dock att ­arbeta heltid som smed i framtiden och då ska smedjan stå hemma på gården. Med två småbarn och ett tredje på väg är det inte läge för det ännu men den tiden ­kommer, det är hon övertygad om.
Vill kombinera
Runt och rakt – mjukt och hårt. Josefin Andersson fascineras av kombinationerna. I sitt hantverkskunnande ­behärskar hon många tekniker som bland annat f­rivoliteter, luffarslöjd och tovning.
Att kombinera ull och smide vill hon utveckla mer, glas och smide tilltalar också.
Inspirationen tar hon från naturen men även humöret påverkar vad som växer fram ur hennes händer.
– Känslan betyder oerhört mycket, ofta vet jag inte vad som kommer fram i ­slutänden när jag börjar med ett arbete. 
Att smida kan ses som en ovanlig hobby för en småbarnsmamma, tror Josefin men för henne betyder stunden i smedjan såväl tillfredsställelse som terapi.
– Som småbarnsmamma måste man få sin egen stund, det får jag i smedjan. När barnen blir större kommer jag att gå vidare i yrket. Min tid kommer, det vet jag.