För drygt sju år sedan, efter att de lyssnat på ett radioprogram om hundar som kunde upptäcka cancer hos människor, började arkeologerna Olof Östlund och Frida Palmbo spåna på om det inte skulle gå att använda hundar inom arkeologin.
– Det var 2011 som vi tog kontakt med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck på Åkes hundtjänst för att fråga vad de tyckte om idén, säger Olof Östlund.
Åke Naalisvaara som har hållit på med preparatsökande hundar, främst sprängmedel och narkotika, sedan 90-talet tyckte det lät som en utmaning.
Med hjälp av benmaterial från Norrbottens museum har Åkes hundtjänst i Kalix börjat träna tre schäfrar (Bella, Dasha och Kadja) i att leta efter brända ben för att hitta historiska boplatser.
– Det är ju tråkigt att söka det man själv lagt ut. Men nu börjar det bli spännande, när man inte vet vad som ligger under marken, säger Åke Naalisvaara och syftar på fältproven som sökhundarna tränade på under tisdagen.
Ett flertal fälttester skedde på ett antal fornlämningar kring Kalix under tisdagen.
– Om det här skulle fungera kommer det innebära en väldig effektivisering. Jag hoppas verkligen vi får till en metod som fungerar. Många boplatser syns inte ovan torv. Och då behöver vi göra ett ingrepp i maken. Oftast med grävmaskin. Skulle vi kunna använda oss av hundar i stället skulle det bli mer kostnadseffektivt, mindre ingrepp på miljön och faktiskt enklare att hitta fornlämningar, säger Olof Östlund, arkeolog vid Norrbottens museum.
Brända ben från matrester är ett av de vanligaste fynden som finns på förhistoriska boplatser runt om i Norrbotten. Problemet i träningen med brända benrester är att det kan vara från ett antal olika djurarter som inte alls har samma doft. Ett annat problem är att hundarna ska markera boplatser som kan vara lika stora som två fullstora fotbollsplaner.
– Vi har gjort studiebesök på utgrävningar. Och det är ju stora ytor. Vi har tränat att de ska hitta en snusdosa. Därför har vi gått över till att blanda ut benbitar från Norrbottens museum i vatten och tappat ut det på större ytor, säger Åke Naalisvaara som anser att det är drygt två tredjedelar kvar innan hundarna är färdigutbildade.
– Vi har bara jobbat intensivt med hundarna i tre månader. Nu måste vi jobba mer tillsammans med arkeologerna och med mer skarpa sök för att se vad det är de egentligen vill ha ut av oss. Vilka koncentrationer måste vi upp i. Nu är det så att vi har tränat hundarna på enstaka ben. Och det hjälper inte i det stora hela. De ska markera ett helt område, säger han.