Den unika slopestylebanan som bara har en motsvarighet i Norden. Den andra ligger i Alfta, Gävleborgs län, där Dennis slutade åtta i sin första tävling för fyra år sedan. Hela den svenska eliten var på plats den gången och det var där som han fick mersmak för sporten.
Under 2014 blev Dennis även utsedd till årets idrottsstipendiat av Kalix kommun. Vilket kom som en överraskning för honom. Med all rätt. Att en extremsportare uppmärksammas på det sättet är mycket ovanligt.
Nu är det sommaren 2015 och Dennis är mitt inne i sin tredje världscupsäsong. Tävlingsåret sträcker sig från mars till september och innebär som regel två-tre tävlingar per månad.
Dennis åker inte på alla världscuptävlingar. Det har han inte ekonomi för. Han försöker i stället att prioritera så långt det är möjligt.
När det gäller extremsporten slopestyle så är världscuptävlingarna uppdelade i klasserna guld, silver och brons.
– Eftersom guldtävlingarna är värda mest så kan man prioritera att åka på tre guldtävlingar i stället för tio bronstävlingar, förklarar han.
Världscuptävlingarna arrangeras i flera av de europeiska länderna. De flesta i Tyskland men även USA och Kanada finns med på tävlingskartan.
En resa för att kunna tävla mot de bästa kostar som en utlandsresa med flygbiljett, mat och boende. Dennis har sponsorer men betalar den största biten själv. Sponsorer är något som kräver en hel del jagande om man är aktiv i en, med svenska ögon sett, väldigt liten sport.
Reklamintresset och publikintresset går hand i hand.
– På en tävling i till exempel Vienne är det under tre dagar cirka 120 000 åskådare. I Sverige lockar en liknande tävling kanske 3000. Det är stor skillnad, säger Dennis.
Under sommaren kommer Dennis att tävla i Österike, Schweiz och Spanien innan säsongen avslutas hemma i Kalix i september.
– Tanken var att ha en världscuptävling här men det krävs ordentligt med resurser så vi väntar något år med det. Det blir en tävling med svenska och norska åkare i alla fall.
De största tävlingarna inom sporten ligger i slutet på säsongen och arrangeras i Kanada. Dit är det bara de tio bästa i världscupen som kvalificerar sig.
– Tittar man på antalet aktiva bland toppåkarna i världen så kommer de flesta från Sverige. En av pionjärerna inom sporten var Martin Söderström från Uppsala som var banbrytande med sin stil som de svenska åkarna tagit efter. Det handlar inte bara om stora spektakulära hopp utan det är mer fokus på stil och snygghet i tricken, berättar Dennis.
För två år sedan tog han plötsligt ett stort kliv i sin utveckling.
– På bara en och en halv månad lärde jag mig trick som är svåra än i dag.
När Dennis inte tävlar så tränar han, på cykeln eller i gymmet. Som regel varje dag. Under vinterhalvåret när snön ligger meterdjup i Kalix brukar han åka på träningsläger till Barcelona där många andra världscupåkare från Europa finns på plats. Under vinterhalvåret säsongsjobbar han hos Part AB, en av sponsorerna.
Att ha ett vanligt 7–16 jobb när man tävlar på den här nivån fungerar inte.
Blir du less på cykeln någon gång?
– Nej, och jag tror aldrig jag kommer att bli det heller. Jag har hållit på med det här så länge att det har blivit en vanesak. Varje morgon när jag vaknar så vet jag att jag ska cykla någon gång under dagen och det känns kul.
Vilken är den bästa banan du tävlat på?
– Den bästa finns i Leogan i de Österrikiska alperna. Den är väldigt bra planerad hela vägen ner, det går varken för snabbt eller för sakta.
Dennis brukar hålla i kurser för barn och ungdomar i åldern 6-15 år där han trycker hårt på säkerhetsaspekten. Skaderisken är stor inom slopestyle och som orutinerad är det lätt att man har för bråttom när man ska lära sig nya avancerade trick. Det gäller att ta små steg i stället för att rusa, precis som Dennis själv har gjort under hela sin karriär. Frakturer är vanligt bland de aktiva men Dennis har ännu aldrig skadat sig.
– Men det kommer att komma, det vet jag. Man klarar sig inte helt från det. Jag hoppas bara att skadan kommer till hösten när säsongen när slut och inte mitt i sommaren.