Vi kan kalla henne Josefine. Josefine är i 30-års åldern och har mått dåligt till och från i 15 år, närmare bestämt i halva hennes liv. Hon berättar att hon vill få hjälp att må bra och har därför sökt hjälp otaliga gånger.
Hon vill att livet ska kännas okej. I våras gjorde hon ett försök att avsluta sitt liv. Hon sitter på en köksstol i sitt hem när Norr Media träffar henne. Josefin är vältalig och för att uttrycka rakt så har hon ett "höjdarjobb".
Det är hennes problem.
På utsidan kan ingen ana att Josefin mår så dåligt att hon periodvis inte står ut med livet.
– Hade jag inte hittat henne, hade hon inte levt nu. Jag tog henne till akuten, berättar pojkvännen som vi kan kalla för Leo.
Josefine har sökt hjälp vid närpsykiatrin i Kalix. Hon har receptet på hur hon själv kan må bättre. Hon säger att vad hon behöver är att få prata med någon som kan bena ut alla tankar, som kan få henne att känna sig ok.
– Samtidigt som jag vet att jag behöver samtalsstöd så känns det jobbigt att be om hjälp. Eftersom det är corona så fick jag till slut samtalsstöd via datorn. Jag skulle få en tid per vecka. Men det har inte fungerat. Terapeuten har avbokat flera gånger, ibland i sista stund och en gång satt hon och stirrade i väggen, som att hon inte ens lyssnade på vad jag sade, säger Josefine.
Att känna sig "besvärligt" och "udda" gör att Josefine blir känslig för alla tecken som kan tolkas som att omvärlden uppfattar henne som just sådan.
– Om jag har en tid på onsdag. Då kanske jag mår jättedåligt på måndag men då tänker jag att jag kan klara mig, det är bara två dagar och då går det. Men så meddelar terapeuten att hon flyttar tiden två veckor framåt, då orkar jag inte, säger Josefine.
Josefin fick i våras vetskap om att närpsykiatrin misstänker att hon kan ha någon form av diagnos.
– Jag blev faktiskt lättad. Då skulle jag få en förklaring till varför jag känner mig annorlunda. Jag har läst på nätet och det skulle kunna stämma. Nu väntar jag på att få utredas, det är jättejobbigt att vänta.
På grund av långa väntetider har den preliminära utredningen skjutits framåt flera gånger. Nu är det senaste preliminära meddelandet att hon ska utredas nu, snart.
– Jag hoppas verkligen att det blir snart. Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar och att må dåligt. Flera gånger är det först när min mamma ringt till psykiatrin som jag fått tid för hjälp, jag är över 30 år de borde ta vad jag säger på allvar.
Josefin säger att hon vet att samtal hjälper. På önskelistan står regelbunden samtalsterapi med en välutbildad person med engagemang.
– Det jag oftast erbjuds är tabletter. Det tar bort symtomen ett tag, ibland men det tar inte bort problemet. Ett tag var jag så drogad av tabletter att jag inte kände någonting alls, jag var inte mig själv. Så vill jag inte vara. Jag vill bara hitta metoder som gör att jag kan känna att livet är okej, säger Josefine.
Josefine önskar att psykiatrin skulle få resurser så att de kan ta alla som mår dåligt på allvar, att de inte tvingades prioritera mellan högriskpatienter utan kunde hjälpa alla som önskar hjälp, hjälp.
– Tabletter är ingen långsiktig lösning. Samtal, tid och engagemang är lösningen, säger Josefine.