"Här har bott många starka kvinnor"

Det har gått drygt sextio år sedan Gunnel Svanberg flyttade från Filipsborg, som funnits i släkten Svanbergs ägo från 1868 till 1984. Hon är barnbarnsbarn till sågverkspatronen Per-Adolf Svanberg som köpte in den då enkla gård som kom att förvandlas till en ståndsmässig bostad för honom och hustrun Johanna. 1943 flyttade Gunnel Svanberg med sina föräldrar, Richard och Borghild till Filipsborg, fjorton år gammal. Där tillbringade hon tonårstiden tillsammans med sina föräldrar och de tre systrarna, Anne, Kri och Inger..
- Här har bott många starka kvinnor, säger hon.

Noggrann och bestämd
Den första var Johanna Svanberg, farmorsmor till Gunnel men kallad farmor. En starkt religiös kvinna som skötte sitt hem och all personal som gården krävde med stor noggrannhet och bestämdhet. Johanna och Per-Adolf Svanberg fick sönerna Gustaf, David, Rickard den äldre, Simon samt dottern Helena som blev den som övertog Filipsborg. Sönerna utbildade sig och lämnade barndomshemmet, Helena stannade kvar och tog hand om föräldrarna och skötte gården efter deras död. Hon drev jordbruket som minskades kraftigt efter en brand som ödelade hela ladugården.
- Helena var oerhört stark och duktig. Hon hade en fast blick. Men hon hade också en mjuk ljuvlig och öppen sida. Vi älskade henne, säger Gunnel Svanberg.

En varm prägel
Helena Svanbergs stora intresse för konst och blommor gav Filipsborg en varm prägel. På sjösidan fanns en trädgård med stor blomsterprakt. En köksträdgård gav grönsaker av allehanda sorter.
- Trädgården var en dröm, säger Gunnel Svanberg. På framsidan fanns något så ovanligt som stamfuchsior.
Helena Svanberg levde ensam, efter hennes död kom en kort period då huset stod tomt. Snart fylldes den dock av barnarop, Richard och Borghild Svanberg flyttade in i hela herrgården med barnen. Richard, som i dagligt tal kallades Ricke, var trävaruman med affärer i Skandinavien.

Beredskapslotta
Borghild var under beredskapstiden engagerad som stabslotta i Haparanda. Flickorna led dock ingen nöd på grund av sina resande föräldrar, en barnsköterska och ett hembiträde såg till att allting fungerade. Sin lediga tid ägnade föräldrarna åt sina barn. Gunnel Svanberg minns alla sommarmorgnar då familjen samlades på den bakre verandan för att äta fil och halstrad strömming. Nere på älven kom bogserbåtarna från Vassholmens skiljeställe med stora timmerflottar.
- Vi kände igen varenda båt på motorljudet. Ingen lät likadant.

Två familjer
Efter en kort period flyttade Richards syster Ingrid, samt hennes make Gösta Bergman in på nedre plan.
- Då höjdes den intellektuella temperaturen i huset. Båda familjerna läste förstklassiga böcker, skönlitterärt, vetenskap och forskning och politik. Diskussionerna om världshändelser var många och barnen lärde sig mycket om omvärlden.
Allmänbildningen gav dessvärre också negativa upplevelser för Gunnel. På skolan blev hon retad.
- Vi lärde oss böckernas betydelse och fick en god inblick i samhällshändelser både i Sverige och Europa. Det var väl därför vi betraktades som lite märkvärdiga av någon anledning. Jag förstod det aldrig, säger hon. Ingen anade kanske heller hur knapert vi hade det till slut.
Under vintern färdades Gunnel på skidor över älven för att komma till enhetsskolan. Under mörka mornar hade vaktmästaren på skolan tänt en lykta som gav henne spårljus.
- Det var så snällt av honom, säger hon.

I konkurs
1944 gick Rickard Svanbergs företag i konkurs och familjen tvingades dela på sig veckovis. Kvar på Filipsborg blev Ricke med ströjobb. Brodern Birger Svanberg från Panama hade flyttat in. Där fanns även Ingrid och hennes man. Borghild fick tjänst som textillärare i Överkalix och försörjde sin lilla familj. De äldsta döttrarna hade lämnat boet.
I folkmun kallades sjukgymnasten Ingrid Bergman för "fru Musica" på grund av att hon som ung hade hon undervisat i musik på samrealskolan.
Hon var en intellektuell kvinna med musiken och böckerna som ett stort intresse.
Ingrid Svanberg Bergman blev den sista av släkten Svanberg på Filipsborg. I sex år stod huset tomt och den en gång så vackra byggnaden vandaliserades hårt. Gunnel Svanberg glömmer inte känslan när hon klev in i huset innan det skulle säljas.
- Det som varit vårt hem och kär tillflykt senare under semestrar och julhelger var vandaliserat. Uppgrävda buskar och träd, sönderslagna kakelugnar, det var förfärligt. Jag skrek rätt ut.

En glädjens dag
1984 fanns hon på plats igen. Då invigdes den nyrenoverade herrgården av de nya stolta ägarna. Det var en glädjens dag.
- Det känns så bra i dag också, säger Gunnel vid sitt återkommande Kalix-besök.
- Att se hur oerhört väl ägaren tar hand om huset.

"Här har bott många starka kvinnor"

Hon sitter på sin barndoms trappa och blickar ut över Kalixälven. - Så här tyst var det aldrig när vi bodde här, båttrafiken är borta. Orden kommer från Gunnel Svanberg Brolin som har besökt sitt barndomshem, Filipsborgs herrgård.

Hon sitter på sin barndoms trappa och blickar ut över Kalixälven.
- Så här tyst var det aldrig när vi bodde här, båttrafiken är borta.
Orden kommer från Gunnel Svanberg Brolin som har besökt sitt barndomshem, Filipsborgs herrgård.