Gunilla Stieng är 58 år och bor sedan drygt ett halvår tillbaka i Kalix.
– Jag flyttade hit för att finnas här för min son som fann kärleken här, säger Gunilla Stieng som kommer från Stockholm och bodde i många år i småländska Västervik.
Hon har tre vuxna barn och ett barnbarn. Hon är sjukpensionär på grund av utmattningssyndrom och värk och bor med fyra katter och en hund.
Kanske var det för att hon var stockholmare, äldsta barnet i en syskonskara på fem eller född i skyttens tecken, som hon var så framfusig (hennes egen beskrivning) och gillade ”fart och fläkt”?
– Det var mina tankar kring varför det var som det var. Jag kände att jag tog över i olika sammanhang men jag kunde inte hejda mig, det jag hade att säga måste ut, och likt ett litet barn kunde jag inte vänta, säger Gunilla Stieng.
Det var varken härkomsten, platsen i syskonskaran eller astrologin som spelade in.
För tolv år sedan, när Gunilla Stieng besökte sjukvården med sonen, kom beskedet:
Båda hade sannolikt adhd.
Vidare utredning visade att så var fallet, för sonen har senare upptäckts att det kanske inte är så.
Gunilla Stieng säger att hon gick hem och läste på, framför allt för sonens skull.
– Jag var 46 år då och det pratades inte mycket om Adhd och framför allt inte om vuxna som fått diagnosen. Det var bra för mig att få diagnosen, allt föll på plats. Jag förstod varför jag är som jag är och varför jag alltid levt i högt tempo, ordet ”lagom” fanns inte i min vokabulär.
Gunilla Stieng säger att skolan gick bra för henne.
– Jag växte upp i en väldigt funktionell familj med regler, ordning och struktur. Jag var mycket väluppfostrad. Allt gick bra tills årskurs sju, familjen flyttade och jag började skolka men bara för att gå tillbaka till min gamla klass. Lärarna tyckte att jag var surrig men sade till mina föräldrar ”det går inte att bli arg på henne, hon är ju så charmig”. Jag hade lyckligtvis väldigt lätt för mig i skolan.
Gunilla Stieng säger att adhd är en tillgång för henne.
Att den medför att hon har en stark drivkraft som yttrat sig i att hon fått jobb hon annars kanske inte hade fått, lärt sig massor samt att hon uppnår saker tack vare att hon går in fullt ut för dem.
– Jag har alltid trott på mig själv och jag har snarare blivit förvånad om det inte gått jättebra.
Gunilla Stiengs läkare kallade gruppen människor med den här varianten av adhd för ”Sensation seekers”:
Det ska hända saker hela tiden, jakten på kickar och ständigt nya idéer pockar på.
– Jag är inte dum men det har hänt att impulsiviteten tagit över, säger Gunilla Stieng som tillägger ”men utan en del av de besluten hade jag inte fått vara med om allt roligt de inneburit”.
Nu använder hon sina kunskaper och erfarenheter i föreläsningar om just Adhd.
Det betyder inte att GunillaStieng tar dagen som den kommer.
Tvärtom.
– Jag gör listor över vad jag ska göra, men när jag tidigare fick tjugo minuter över så petade jag in ytterligare någon sak att göra och då blev det stressigt ändå. Jag ville hinna så mycket. Om någon hade sagt att jag en dag kommer att sitta och njuta av doften av en ros så hade jag förmodligen skrattat, säger Gunilla Stieng.
I dag är hon där.
Fotografering och fågelskådning är nya intressen, liksom kolonilotten på Strandängarna.
– Mindfulness har hjälpt mig jättemycket. Jag kunde nästan aldrig njuta av nuet, jag var alltid på väg någonstans. Nu kan jag njuta av små saker som gnistrande snö och små blommor som jag fotograferar, säger Gunilla Stieng