Lisbeth Pipping är författare, föreläsare och forskare och hon är åter i Kalix och träffar högstadieelever.
Hon berättar om sin uppväxt med en utvecklingsstörd mamma och om den mobbing hon fick utstå.
– Om jag fick välja mellan att ta bort en av sakerna; antingen att växa upp med en utvecklingsstörd mamma eller mobbingen, vad tror ni jag väljer? Jag skulle tveklöst ta bort mobbingen, säger Lisbeth Pipping som tycker att den psykiska mobbningen – att ingen ville sitta intill henne, blickarna, suckarna – var värst.
Lisbeth Pipping berättar hur lärarna i skolan gjorde skillnad – eller inte gjorde skillnad.
Hur den första läraren hon hade tog tag i saker omedelbart, medan en senare lärare inte trodde på henne.
– Jag var åtta år och tre månader när jag bestämde mig för att aldrig mer gå till en vuxen och söka hjälp, säger Lisbeth Pipping som på frågan som vad som måste till för att motverka mobbning mer effektivt säger ”jag efterlyser en nolltolerans, det skulle inte innebära slutet för all mobbning, men det skulle ta ned siffrorna”.
Lisbeth Pipping föreläser runt om i landet och hon säger så här om vad hon ser:
– Vuxna i skolan gör för lite. Många lärare har uppfattningen att de är där för att undervisa, men arbetet mot mobbningen är främjande för undervisningen.
Medan vi står och pratar kommer några elever fram och frågar om de kan få prata med Lisbeth Pipping efter föreläsningen och det får de.
”Det är aldrig ditt fel att du blir mobbad” säger Lisbeth Pipping som fortsätter:
– Det handlar inte om hur du ser ut, hur du är eller någonting annat. Du blir mobbad för att någon annan människa väljer att mobba dig.
Lisbeth Pipping har mött de flesta av dem som mobbade henne och fått frågan om hon förlåtit dem.
– Jag har förlåtit. Även mobbarna ifrågasatte varför ingen vuxen sade ifrån då, när allt hände.
Lisbeth Pipping säger ”ni vet alla att det är fel att mobba, och de flesta av er skulle aldrig mobba aktivt”:
– De flesta av er tillhör den tysta gruppen, de som inte gör någonting. Utan den tysta gruppen finns det ingen mobbning, för utan publik blir det inte mycket mobbning.
– Det finns minst tre sätt att säga ifrån på. Forskning visar följande: 1 av 100 säger aktivt ”lägg av!”. 10 av 100 går till en vuxen de litar på. De allra flesta agerar tyvärr inte alls. Ni som tyst tittar på, ni deltar i mobbingen. Det alla kan göra är att inte titta på.