Folkligt på Flakasand
Flakasand utnämns av Kurirens recensent Rolf Nilsén som den allra ljuvligaste av alla musikfestivaler.
och bluesfestival
Jon Paris, Clas Yngström
Too Cool For Coffee
Jennie and the Blue Beans
Ramblin´ Minds with Horny Minds
Flakasand, lördag 14/7-2007
17:e upplagan av Flakasands rock- och bluesfestival och, med den uppenbara risken att repetera något som jag har sagt och skrivit redan väldigt många gånger (men alltid menat):
Lika avspänt, avslappat och allmänt folkligt, festligt och fullsatt (uppskattningsvis drygt 1.000 personer) som så gott som alltid annars.
Jag har kanske varit i Flakasand en så där 13 gånger. Det har alltid varit ett ogrumlat nöje och så när som på någon enstaka gång (det året då bland annat Dr. Feelgood spelade) har det också varit oavbrutet vackert väder.
Så även i år. Solen bara kastade sig generöst ner över den publik som satt i slänten ner mot sanden och vattnet och tog in det som erbjöds - av mat, dryck och musik.
Några enstaka eruptioner av konfrontationskaraktär kunde i och för sig noteras. Men de avbröts innan de hann eskalera till riktiga fighter. Stämningen i Flakasand är helt enkelt för fin för att solkas ner med slagsmål.
Och Flakasand fortsätter att erövra nya fans, som Bettan från Uppsala som tillsammans med vänner och kolleger var här för allra första gången och knockades direkt:
- Det här är den allra ljuvligaste musikfestival som jag varit på. Någonsin. Någonstans.
Sånt är så klart kul att höra. Och även den amerikanske gitarristen Jon Paris, med en meritlista av den klart respektingivande sorten, svämmade nästan över av beröm för detta det allra nordligaste ställe som han någonsin spelat på.
- Incredibly Beautiful! förklarade han entusiastiskt och viftade rutinerat undan några fridsamt attackerande myggor.
- Jag ligger ute och spelar nästan jämnt; solo eller i en eller annan konstellation. Nu har jag turnerat med Clas Yngström (från gruppen Sky High och Dalarnas modesta svar på Jimi Hendrix) i Sverige i några veckor och avslutar här, innan jag flyger hem till New York igen. På måndag kväll spelar jag på B.B. King?s Blues Club, på Times Square.
Jon Paris har varit i branschen i 33 år, men spelade sitt första gig redan 1963. Då som en mycket ung trummis.
- Alltså före The Beatles, som slog igenom i USA först 1964. Det här var när Del Shannon toppade listorna med Runaway. En stund sedan, alltså.
Jon Paris, som kommer från Milwaukee, Wisconsin, och som tonåring spelade med i en grupp som den senare filmregissören David Zucker också medverkade i, minns mycket väl vilket den allra första skiva som han köpte för egna pengar.
- Wild Weekend med The Rockin? Rebels. Jag önskar att jag hade kvar den, men dessvärre. Däremot har jag bidragit med musik till många av David Zuckers filmer; Den nakna pistolen, exempelvis.
Jon Paris har turnerat med legender som Bo Diddley, Johnny Winter, Robert Gordon, Link Wray, Johnnie Johnson och Chris Spedding och listan på de som han har jammat med är hur lång som helst.
Han har medverkat på plattor med Bob Dylan (Empire Burlesque och Knocked Out Loaded), John Hiatt, Peter Tosh, Ron Wood och han ledde det band med tunga gitarrhjältar som hyllade legenden Les Paul, på dennes 90-årsdag.
- Les spelar fortfarande varje vecka på Club Iridium på manhattan. 92 år gammal - han är helt OK förutom lite reumatism i händerna. Om någon skulle hålla en revolver mot mitt huvud och kräva att jag skulle nämna mina tre absoluta gitarrhjältar så skulle jag tveklöst säga Les Paul, Chuck Berry och Jimi Hendrix.
- Men oh my God: det finns ju så många flera också. Och jag har haft lyckan att spela med ett gäng av dem.
Och så börjar vi prata om tidlösa hjältar som Roy Buchanan, James Burton, Lonnie Mack, Steve Cropper, Freddie King ("när jag kom till New York i början av 1970-talet började jag hänga på den klubb där Freddie spelade och till sist tjatade jag mig till att få sitta in med bandet. Jag glömmer det aldrig. Fuckin? Awsome!"), B.B. King, Albert King, Muddy Waters, Dr. John, Scotty Moore, John Sebastian och åtskilliga andra.
Det är mycket kul att höra storys om dessa legendariska musiker och vi pratar på så obekymrat att Jon Paris glömmer bort att han egentligen skulle ha stått på scenen, redan för 15 minuter sedan. Men när han får höra att jag träffat Miles Davis och att han ritat sitt självporträtt i en bok och även dedicerat den till mig, lätt felaktigt som "From Miles To Ruff", så reser Jon Paris sig upp och tar mig i hand
- Var väldigt rädd om den boken. Den kan bli värd en förmögenhet!
Sedan går han ned till scenen och river av ett fullt kapabelt gitarrduell-gig med Clas Yngström, där Jon Paris dock artigt nog oftast låter sin svenske kollega dominera.
Men fläskigare bluesrock hörs i alla fall inte den här ljuvliga sommarkvällen i mitten av juli 2007.
Årets Flakasand innehöll för övrigt två sensationella gig av Too Cool For Coffe, från Luleå, med sångerskan Liv Landelius i absolut yppersta högform (de både började och avslutade festivalen), ettrigt sexig blues från Jennie and the Blue Beans, från Umeå och bastant, omutlig, pålitlig arbetar-blues, förstärkt med maffigt blås, av Ramblin? Minds med Horny Minds.
Men allra bäst var det i alla fall att de som tältade längst bort mot vänster på stranden, också hade fått sin alldeles egen bajamaja.
- Den har vi väntat på i flera somrar. Tack för den! hälsade en av de glada tältarna.
Därmed: klart slut för i sommar från Flakasand.
Vi börjar redan nu avvakta den 18:e upplagan av rock- och bluesfestivalen.
Så jobbar vi med nyheter