Redan på väg ner mot stranden börjar det svänga i benen på många. På scen spelar kvällens först band, The Matchmen. Flakasandfesten kan starta.
Stolarna parkeras på strategiska platser, eldarna tänds och paraplyerna fälls upp, regnet vill inte riktigt ge sig.
- Här i Flakasand regnar det aldrig. Om ni var tvungna att slå på vindrutetorkarna på vägen hit beror det bara på att här är hög luftfuktighet, förklarar den ständige konferenciern, Per Holmqvist och lovar att snart ska luftfuktigheten bli lägre.
Från Tyskland kommer nästa band, Brother Bird. För två år sedan var bandets gitarrist, Gerd Vogel, gäst på Flakasand och bad att få komma upp och spela på scenen. I år är han tillbaka, med hela bandet.
- För två år sedan var det fantastiskt. Ikväll är det sagolikt, säger konferencier Holmqvist.
När Eva Eastwood något senare äntrar scenen försvinner luftfuktigheten och solen jobbar sig fram.
- Vilken fantastiskt plats. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Eastwood innan hon startar upp sina första rockabillytoner.
Sedan vill inte superlativen sluta flöda.
- Ni är underbara. Är ni alltid så här glada i skogen? Två gånger har vi spelat på Allsång på Skansen men det här slår allt.
Publiken njuter de med och dansar. Här spelar stil ingen roll. Här dansar man, som man vill, för att man vill.
När ”gubbarna” i Bill Öhrströms band, ja han kallar dem så, tar över blir det blues, massor av blues. Smäktande toner blandas med dem med fart.
- Det här blir bra. Jag tyckte det vad lite kallt först, men nu börjar det bli riktigt varmt, säger Öhrström efter några nummer.
När det så blir Louise Hoffstens tur drar sig allt fler närmare scenen. Och hon gör inte sin publik besviken, hon heller.
- Är ni lyckliga? frågar hon.
- JA, ropar publiken.
- Är alla ni lyckliga? frågar hon igen.
- JA, ropar publiken ännu högre.
- Då har ni haft tur, konstaterar Hoffsten.
Och just denna kväll är det nog så att mitt i skogen står drygt 1.500 personer och är lyckliga. Märkligt magiskt i Flakasand.