Peter Eriksson möter upp Kuriren i Kalix. Där är där det är tänkt att han ska spendera helgerna hädanefter, sedan han flyttade hem till Sverige igen.
För 25 maj 2016 stod det ju klart. Efter Miljöpartiets totala kris presenterade statsminister Stefan Löfven sin nya regering. I den ingick en bekanting för såväl regeringskansliet som för Norrbotten – Peter Eriksson.
Det tidigare språkröret, som just då huserade i Bryssel som Europaparlamentariker, fick ta sig an uppdraget bostads- och digitaliseringsminister.
Hur mycket bostadsminister är du och hur mycket digitaliseringsminister?
– Än så länge har det varit mest bostadsminister, säger Eriksson med ett lätt garv.
Bostadskris är och har varit ett modeord i många svenska städer de senaste åren. Norrbotten är inte på något sätt immunt med omkring 55 000 personer lång kölista efter lägenheter i Luleå.
Så det är inte konstigt att bostäder ligger i fokus för Peter Eriksson. Men hur ska byggtakten höjas så att efterfrågan möts? Den som uppskattas vara 700 000 nya bostäder till år 2025.
– Det här har ju varit ett problem länge. I över tio år har vi byggt för lite i Sverige. Skillnaden mellan vad vi har byggt och vad vi borde ha byggt i förhållande till befolkningsökningen har varit ganska stor under lång tid. Vi har under senaste decenniet byggt 20 000 bostäder per år medan behovet har varit det dubbla. Nu har vi ett berg som ligger framför oss, som vi måste klara av. Men det är inte lätt att hantera, för det finns ingen huvudnyckel som det räcker att skruva på, det är en massa nycklar.
En sådan nyckel, menar Eriksson, är så enkel som ren vilja.
– Det viktigaste handlar inte om detaljer egentligen, det viktigaste är att det finns vilja och engagemang i kommunerna. Det är kommunerna som ska se till att det börjar byggas.
Men det har tagit lång tid innan många kommuner har vaknat. Det gäller även i Kalix.
– Ända sedan jag var kommunalråd har det varit så. Vi ville från bostadsstiftelsen bygga vid kyrkan, men det drog ut på tiden och blev inte klart. Men finns det engagemang och vilja och om folk inser att det är nödvändigt så går det att göra.
Var det du som inte hade engagemanget då?
– Nja, jo, men vi hade inte den bostadskön då heller. Men på den tiden försökte jag ändå få till att vi skulle bygga mer. Men det var många som var emot och påpekade att vi fick riva bostäder i byar. Vi hade överskott på bostäder under en period.
Vilka typer av bostäder behövs?
– Den största bristen är på hyresrättssidan, problemet är att många som byggs är för dyra för ungdomar och nyanlända.
– Det går att bygga billigare. Vi kan bygga mer industriellt. Partbyggen här i Kalix visar att det går att göra effektiva byggen. Även i Piteå har vi ett bra företag (Lindbäcks bygg) som bygger industriellt och ligger långt framme där. Det här är en väldigt intressant fråga, ju mer man kan förbereda industriellt desto snabbare kan byggprocessen på plats bli. Vi måste lära oss att bygga mer industriellt för att få ned kostnaderna. Vi kan ändå få snygga, vackra hus. Kolla på Part, inte kallar folk deras badrum för moduler.
Ett stort problem är att det tar lång tid, från ax till limpa, att få fram bostäder. DN:s artikelserie om bostäder upplyste problematiken att företag medvetet drar ut på tiden och bygger i etapper för att hålla priserna uppe. Det här går att undvika, menar Eriksson. Genom att förenkla upphandlingsmetoden och ge kommunerna makten att dela upp projekt i flera delar.
– I stället för att ha ett projekt och ett företag som ska göra det kan man ha fyra-fem olika delar i ett projekt med flera olika företag. Säg tio byggnader, så bygger fem företag två var. Det ger också större möjlighet till lokala företag att vara med på stora projekt. På stora projekt är det bara ett fåtal företag som kan vara delaktiga annars.
Digitaliseringen, då? Ja, det kommer att hamna i fokus, det också. Annars blir Eriksson själv en av de mest drabbade hemma i byn Veniksel.
– Jag är en av de som har problem med telefonin, nu när kopparnätet är borta. Det fungerar inte så bra nu.
Så digitaliseringsministern sitter själv i sticket.
– Ja, så kan man säga.
Redan i vintras besökte Kuriren Eriksson i Bryssel. Det var just efter attackerna i Paris och stämningen i staden gick att ta på. Flera misstänkta terrorister flydde till just Bryssel, så därför var beredskapen hög. Tungt beväpnade militärer bemannade gatorna, inte minst i EU-området. Det var en obehaglig period, berättade han då. Det han inte berättade var tillfälligheterna kring attacken – att han inte själv var på plats.
– Där attacken mot rockkonserten var... Vi, gröna gruppen i Europaparlamentet, hade planerat att ha möte i exakt de lokalerna bara helgen efter. Det blir ju otroligt nära då. Och när man hör polissirenerna hela nätterna när de gör räder. Hela terroristfrågan och de här attackerna upplever jag att människor i Sverige inte har tagit till sig som vi kanske borde. Man ser det som att det händer långt där borta och det drabbar inte oss. Men det kan hända här väldigt snabbt.
Även vid attackerna i Bryssel fick han en "det hade kunnat hända mig"-känsla.
– Jag åkte hem från flyplatsen kvällen innan, så det var ju otroligt nära. Det är flygplatsen som vi använder hela tiden. Det var ju bara timmar innan attacken där.
Det måste ha varit obehagligt?
– Ja, det var det. Och min fru var kvar i Bryssel, så det var en obehaglig situation.
Cecilia Wikström (L) skulle egentligen flyga från Bryssel när attacken på flygplatsen utfördes.
Hur var stämningen i staden efteråt?
– Det har varit unga killar med stora maskingevär som står vid alla större byggnader. Det är en helt annan militär närvaro. Just mängderna av räder från poliser med sirenerna på under nätterna skapar en stämning som är jobbig också.
Tror du att det här kan hända i Sverige?
– Ja, det kan det visst göra. Vi hade ju en attack i Sverige, i Stockholm, där en bara lyckades spränga sig själv. Men hade han kommit in på NK och sprängt där hade vi haft en helt annan stämning i Sverige. Det är ändå bra att vara medveten om att det kan hända även här.