Efter rubrikerna: Livet förändrades på ett ögonblick

Norrbottens-Kuriren träffar Karin Lundkvist i hemmet på Målsövägen i Nyborg några dagar före jul.
Hon är fortfarande trött och medtagen av olyckan som på ett ögonblick förändrade hela hennes liv.

KALIX2003-12-29 06:30
Tarja Kallatsa
Karin Lundkvist sitter mittemot mig vid kökbordet och börjar försiktigt berätta om katastrofen i Gamla stan maj i år då den 50-årige förvirrade mannen mejade ner allt och alla som kom i hans väg längs efter Västerlånggatan. <br> ? Jag och min man Bengt hade åkt ner till Stockholm för att hälsa på vår dotter Ann-Marie. Vi skulle vara där en vecka, säger hon och tittar ut genom köksfönstret.<br>En underbar försommardag<br>Ann-Marie och Karin beslutade sig för att göra en shoppingrunda runt stan. Det var en lördagsförmiddag i slutet av maj. Klockan visade 12.28. Det var fullt med människor i rörelse.<br> ? Det var en underbar försommardag. Vi gick armkrok och tyckte det var trevligt att vara ute på en shoppingtur på tu man hand. När vi hade gått runt i butikerna en stund, föreslog Ann-Marie att vi skulle gå och fika hos Frälsningsarmen på Järntorget. Men hur det var så beslutade vi oss för att avstå och började i stället promenera mot Västerlånggatan.<br>När de hade promenerat några meter frågade Ann-Marie plötsligt sin mamma om hon också lagt märke till ett kraftigt motorljud.<br> ? Jag hade varken sett eller hört något och sa åt Ann-Marie att hon måste ha hört fel eftersom inga bilar överhuvudtaget får köra på gågatorna där. Då small det plötsligt till bakom ryggen på oss.<br>När Ann-Marie vaknar till ligger mamma Karin brevid henne. Hon är medvetslös och blöder kraftigt från huvudet. Båda hade släpats med på bilens framruta och motorhuv och sedan slungats ner på gatan.<br>Landade mot trottoarkanten<br>Karin Lundkvist har efteråt fått veta att hon landade med huvudet mot trotoarkanten.<br> ? Jag minns att det första Ann-Marie frågade var ?Lever du mamma, vad har hänt??Jag kommer i håg att jag vaknade till liv sekunderna innan jag landade mot trottoarkanten. Jag försökte skydda huvudet med händerna. Det kändes som om hela huvudet sprack. Jag blödde kraftigt och höll mina händer för ansiktet. Det var kaos och folk skrek överallt. Ambulanspersonalen kom fram och frågade hur vi mådde och förklarade att de först måste ta hand om de svårast skadade. Under tiden satt en helt okänd ung flicka och en pojke och tröstade oss och höll i våra händer. <br>På väg till sjukhuset fick Karin Lundkvist låna en mobiltelefon för att ringa maken Bengt.<br> ? Jag fattade inte först att det var så allvarligt. Vi hade ingen bil hemma. Den hade Ann-Marie och Karin tagit med sig. Jag och min dotters man fick först åka tunnelbana ner till stan för att hämta bilen. Sen åkte vi i ilfart vidare till Södersjukhuset dit både Karin och Ann-Marie hade transporterats.<br>Ann-Marie fick sårskador i huvudet, en spricka i vadbenet och blåmärken över stora delar av kroppen.<br>Karin Lundkvist ådrog sig revbensfrakturer, skador på bröstkorgen, i nacken och djupa sår på båda benen. <br> ? Jag fick ligga kvar på sjukhuset i tre veckor och skickades sedan vidare till Saltsjöbadens behandlingshem. Först efter flera veckor fick jag äntligen åka hem till Bengt. <br>Karin Lundkvist har fått göra ett 40-tal besök hos läkare, sjukgymnast och distriktsköterska.<br>Hon säger att olyckan tagit all ork och kraft från henne. Hon är ständigt trött, har värk i nacke och axlar samtidigt som hon också drabbats av smärre hjärtbesvär. <br> ? Den här sommaren har jag i princip inte orkat göra någonting. Jag är fruktansvärt trött och orkar inte anstränga mig så mycket. Jag som annars tycker om att vara i stugan har bara varit dit två gånger i sommar och druckit kaffe. Men det börjar faktiskt kännas lite bättre nu. Jag försöker promenera med stavar och orkar göra lite mer än tidigare. Att komma över en sådan här händelse tar tid, säger Karin och blickar ut genom köksfönstret. <br>Sekunder från döden<br>Trots att Karin Lundkvist och hennes dotter var sekunder från att mista livet känner hon inget agg mot mannen.<br> ? Han var sjuk. Han kände sig tydligen jagad av en man som riktade en fjärrkontroll mot bilen och tog över kontrollen av den. Jag kan inte hysa agg mot honom. Ansvaret ligger hos dem som inte tagit hand om honom. Jag är glad över att jag och Ann-Marie lever. Vi brukar säga att vi hade änglavakt. Men våra tankar går ofta till de omkomna och deras familjer.<br> ? Jag har lärt mig att livet kan vilken sekund som helst ta slut. Jag, Bengt och Ann-Marie brukar ofta prata om det, säger Karin och slänger en kärleksfull blick på sin make.<br>Fotnot: Ann-Marie valde att närvara vid rättegången mot mannen för att bearbeta det som hänt. Karin deltog inte vid rättegången.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Kalix