Elizabeth Stenman betonar vikten av personal med ”driv att hjälpa” ungdomarna till ett bra liv utanför murarna. Hon studerar på distans, programmet för psykologi och kriminologi vid ett universitet i England.
– Jag har länge varit intresserad av psykologi och kriminologi och sökt utbildningar här i Sverige men hamnat på reservplats, så jag sökte till England och kom in.
Hon flyttade till Sverige från Indonesien år 2010 så engelska är hennes förstaspråk. Utbildningen är tre år och till sommaren tar hon examen.
– Det är ett intressant program och jag har lärt mig väldigt mycket. Det har också varit kämpigt. Jag har lärt mig att avläsa människor, om psykiska problem, socialt samspel, varför ungdomar begår brott och mycket annat.
År 2016 sökte hon jobb på Johannisberg och började vikariera, på alla tre avdelningarna. År 2019 fick hon en fast tjänst på behandlingsavdelningen.
– Jag är en behandlingsmänniska. Det bästa är när vi lyckas hjälpa till att förändra livet för ungdomarna. Utmaningen är att inte alla vill bli behandlade. En del är tjuriga och andra har tappat hoppet, den största utmaningen är att visa ”du har din chans nu”.
Att skapa goda relationer och få kontakt är det viktigaste i arbetet säger Elizabeth Stenman.
– Det blir mycket samtal, stödsamtal, det tar tid, ingenting som går på en vecka, men på behandlingen stannar de ofta länge så vi har tid, det gör att vi verkligen har chansen att hjälpa. Det går inte bara att säga ”hej, nu ska du till skolan”.
En del behandlingsassistenter läser på om ungdomarna före de anländer, andra läser senare om det uppkommer behov.
–Jag skapar mig helst en egen bild. Behöver jag detaljer då läser jag, inte annars.
Elizabeth Stenman tror på vikten av respekt från både personal och ungdomar och hon förespråkar kommunikation.
–Jag tänker på respekt varje dag. Vi i personalen har alla fördelar, vi har nycklarna, kortet och larmet. Jag ska inte känna makt över ungdomarna, vi är här för att hjälpa dem. De är inlåsta och de har bara oss. Jag har aldrig varit rädd, händer någonting tar vi det då.
Under hennes fyra år på Johannisberg har hon varit med om två situationer som hade kunnat urarta.
–Jag kände att det var hanterbart och det var det. Vi pratade och det löste situationerna, det är därför som det är viktigt att ha bra relationer då kan man prata när det händer någonting.
Tack vare samtal säger hon att hon aldrig behövt vara med om att placera någon ungdom i vård i enskildhet.
– Samtal och att lugna ned ska verkligen vara prio ett. Jag är 165 centimeter och många ungdomar är två meter, det handlar inte om muskelstyrka. Det här ska vara som ett hem. Även när vi ser att det kommer att bli svårt ska vi aldrig ge upp, efter ett tag kan det bli väldigt bra. Det viktigaste när man jobbar här är att ha ett driv att vilja hjälpa ungdomarna.
Hon konstaterar att hjälpa ungdomar med själ och hjärta gör att det ibland är med delade känslor som ungdomen efter sin tid på Johannisberg ska ut i verkligheten igen.
– Det är klart att jag ibland är nervös. Vissa har varit länge och vi har gått igenom mycket och så ska de flytta. Vi har gjort allt vi kan och plötsligt är det helt upp till honom själv.