Cecilia Lindgren Parviainen är drivande i föreningen "Kalix för alla", medarrangör till Pride-eventet och mycket annat. Vad hon saknar är ett jobb, en tillsvidare anställning.
– Jag söker så otroligt många jobb. Jag söker jobb som jag tycker att skulle passa perfekt åt mig. Jag är välutbildad. Jag ringer till företagen och ibland åker jag dit. Men jag får inget jobb.
År 2006 sade hon upp sig som telefonist, det var dags för någonting annat. Någonting annat visade sig bli många olika saker. Vikariat, tidsbestämda anställningar, projekt, kök, larmoperatör, förskola och personlig assistent...
År 2015 fick hon fast jobb på ett natthärbärge för hemlösa i Luleå. När det blev arbetsbrist började hon jobba för ett blivande hem för ungdomar, men det blev problem med tillstånden och nu är hon arbetssökande igen.
– Det tog nio år att få ett fast jobb. Nu är jag i racet igen. Allt som åren går får jag åren mot mig. Jag är 58 år nu, inte vet jag om jag anses för gammal. Jag kanske anses provokativ då jag säger vad jag tycker. Jag visar var jag står, kanske är det inte populärt, för lätt att få jobb är det inte, säger Cecilia Lindgren Parviainen.
Att allt färre jobb utannonseras ser hon som helt fel.
– Det är skrämmande. Jag har förstått att det är så. Det är fel och orättvist. Hur bra man är på ett jobb har ingenting med hur stort ens nätverk är.
Nu hoppas Cecilia Lindgren Parviainen innerligt på ett jobb som hon sökt.