Det var i duschen hon kände den först. Knölen var hård som en sten, gick att flytta på innanför huden men gjorde inte ont.
– Elliot var bara en månad. Jag vet att mjölkstockning är vanligt, så jag googlade efter symtom, säger Mikaela Hjärtström, 26 år från Kalix, och berättar att hon varken hade hudrodnad eller feber. Bara en knöl.
Vid nästa besök hos barnmorskan klämde en BVC-sköterska på knölen och sa att det var mjölkstockning. Mikaela uppmanades att hålla bröstet varmt och att amma ofta.
Det var skönt med lugnande besked från vården, hon kunde fokusera på lyckan med en bebis.
Men knölen försvann inte och Mikaelas hand letade sig till den om och om igen.
– Jag vet inte hur många kvällar jag satt i soffan och pumpade ur mjölk, kanske skulle knölen försvinna?
Efter två månader skrev Mikaela ett meddelande till sin hälsocentral. Knölen hade vuxit och hon hade inga symptom på mjölkstockning. Borde inte knölen undersökas?
– En sköterska ringde mig och sa att det inte behövdes. Hon hade pratat med doktorn och om det inte var mjölkstockning så hade jag en hormonknöl.
Veckorna och månaderna gick. Någonstans i bakhuvudet malde tankarna på knölen. Den hade vuxit och var i slutet av juli lika stor som en tennisboll. Det var svårt att ligga på mage. Knölen var i vägen och när Mikaela upptäckte en till knöl, i armhålan, fick hon äntligen komma till doktorn.
– Jag var säker på att min oro ännu en gång skulle avfärdas, men den här doktorn klämde på knölen och skickade mig omedelbart till Sunderby sjukhus för utredning. Hon ville inte ha på sitt samvete att jag skulle behöva vänta på remiss.
När doktorn frågade om Mikaela har bröstcancer eller underlivscancer i släkten förstod hon att det var allvar.
– Mamma, jag och Elliot åkte till Sunderby sjukhus och jag blev undersökt med mammografi och ultraljud. Doktorn tog biopsiprover från knölarna och berättade att de kändes som tumörvävnad.
En tid fylld av overklighetskänslor följde, där Mikaela fick besked om en mycket aggressiv bröstcancer som både spridit sig till lymfkörtlarna och till levern.
– Min första fråga var om jag skulle kunna få fler barn. Jag och Emil är väldigt barnkära och drömmer om en stor familj. Normalt sett kan man frysa in ägg, men i mitt fall fanns inte tid för det.
Mikaela berättar om sorg och ilska och hur hon och Emil bestämt att de ska fixa det här. Hon ska bli frisk, det finns inget alternativ!
– Jag vägrar låta Emil bli ensamstående förälder och att Elliot ska växa upp utan mamma. Om jag dör så kommer han inte ens ihåg mig.
Mikaela, Emil och Elliot omgetts av mycket kärlek och värme, i både ord och handling. När deras husrenovering avstannade, ryckte släkt och vänner in.
– De jobbade varje ledig stund med att spackla, slipa, måla, skruva och snickra. Jag fick bilder och filmuppdateringar, det var helt fantastiskt.
Äntligen har Mikaela fått positiva nyheter även från vården. Den jättelika tumören i bröstet och knölen i armhålan har minskat med tre fjärdedelar och tumören i levern är helt borta!
– Cellgifterna gör sitt jobb. Efter det väntar operation och strålning. Sedan ska vi gå vidare i livet, efter det här guppet i tillvaron.
Sjukvårdens misstag har anmälts till olika instanser, av både Mikaela och hälsocentralen.
– Ingen ska bli så nonchalant behandlad som jag, som en nojig förstagångsmamma.