Duo åkte till miljonstaden Sao Paulo för att träffa Fernanda Caroline da Silva och Laura Cristiane Damaso Rosa, Assi IF:s brasilianska stjärnskott. Laura, eller kackerlackan som hon kallas, spelar sitt första år i laget.
– Jag spelar som Limar! säger hon med ett skratt.
ETT ÅR KVAR till fotbolls-VM och två till de olympiska spelen, the world cup and the olympics. Överallt pratas det om det. Bland turister om höga biljettpriser och dubbla eller kanske tripla
priser för en plats i sovsal. Fotbollsfeber råder inte riktigt än, bara den yra man får förmoda alltid finns i landet
där barnen från favelorna sparkar boll på Copacabana och pensionären Ronaldho joggar förbi längs samma strand där tusentals vältränade och gyllenbruna, rika och mindre välbeställda, inhemska och gringos umgås i den tunga luften, under den starka solen i Rio de Janeiro.
35 MIL FRÅN den sprakande staden ligger Sao Paulo. När man närmar sig med buss från nordöst ser man hur de grå kolosserna till hus skjuter upp mot himlen. Det finns inget hav. Men trafik är det åt alla håll och bilarna tar sig fram överallt. Staden är gjord för den som vill göra karriär.
LAURA CRISTIANE DAMASO ROSA har tagit sig till vår mötesplats i området Vila Madalena med sin motorcykel. Handen som hon räcker fram är späd men handslaget fast. Hon pratar inte så mycket engelska och ingen svenska, inte än. Vi slår oss ner i köket på vandrarhemmet och med hjälp av en översättare berättar hon om sin bakgrund.
– Jag började spela fotboll för ungefär 14 år sedan. Som liten spelade jag i skolan med pojkarna och en lärare sa att jag var en duktig spelare.
DEN BRASILIANSKA KULTUREN är känd för sin fotboll. Man tror gärna att det är något alla håller på med. Men det är bara delvis sant. Även om en ny generation unga kvinnor intresserar sig för sporten såg det annorlunda ut för bara ett tiotal år sedan. Laura var den enda tjejen som spelade fotboll där hon växte upp, så var det också för Fernanda Caroline da Silva.
Fernanda dyker upp i dörren till köket, iklädd Sverigetröja. Bakom henne följer coachen Adamar Ja som skjutsat henne från busstationen. Tills säsongen börjar i Sverige bor Fernanda hemma hos sina föräldrar i staden Itapeva som ligger omkring en timmes bilfärd från Sao Paulo.
Fernanda spelade förra året i Assi IF:s damlag och har skrivit på för ett år till. Laura är ett nytillskott i laget och är förväntansfull inför säsongen.
– Jag är glad och jag ska spela så bra som möjligt! Det är kul att få träffa människor och lära känna andra kulturer, säger hon.
LAURA OCH FERNANDA har spelat tillsammans ett år i ett lag i Brasilien och känner varandra sedan dess. De har spelat på professionell nivå i de bästa brasilianska damlagen men längtar efter att få spela mer i Europa. Där är det lättare att lyckas som fotbollsspelare och kvinna. I Kalix ska de dela lägenhet och Fernanda har förberett Laura på vad hon har att vänta i Norrbotten.
– Ja, jag har sagt att det är kallt. Och att det är ett lag med bra spelare. Det är bra folk att jobba med, säger Fernanda och fortsätter:
– De betalar bra och jag gillar landet, stan och klubben.
Adamar Ja känner både Laura och Fernanda väl och menar att de är väldigt duktiga spelare båda två. Laura kallar han för Barata, portugisiska för kackerlacka. För hennes snabbhet, lägger han till.
– Fernanda är bra på att dribbla och hård och stark på bollen. Barata gör många mål, säger han.
– Jag spelar som Limar! säger Laura och skrattar.
FOTBOLLSSPELARNA PRATAR och skojar med varandra hela tiden - på portugisiska. Vi bestämmer oss för att åka till en fotbollsplan en halvtimme bort och sätter oss i bilen innan den värsta eftermiddagstrafiken drar igång. Fernanda
sitter i framsätet med armen utanför den nedvevade rutan. Hon har en tatuering, med snirkliga bokstäver står det ”Luiz Genilda” längs underarmen. Fernanda berättar att det är hennes föräldrars namn.
– Jag saknar familjen lite när jag är borta, säger hon, men ser ändå nöjd ut.
Under färden försöker Fernanda lära Laura några svenska ord.
– Vill du ha? Hej. Halloj! Vatten. Tack så mycket, säger hon och Laura tar efter.
– Med Assi pratar jag lite svenska, engelska och en del spanska, säger
Fernanda, eller Fredde som hon kallas av laget.
VÄL PÅ PLATS måste vi vänta ett tag innan vi kan ta bilder på fotbollsplanen. Ett herrlag, pensionerade proffsspelare enligt Fernanda, ska bara spela klart. Vi sätter oss vid ett bord och Adamar Ja köper vatten och coca cola. På en tv visas Barcelona-Milan och när herrspelarna är klara beställer de öl och slår sig ned på plaststolar framför den lilla tv-apparaten.
Det börjar snart bli kväll och solen är inte lika plågsamt het när Fredde sparkar av sig skorna och skjuter iväg bollen till Barata.