Runsten kröner återförening

Kusinerna Tora Strömbäck, 83 år, Ture Strömbäck, 70 år, och Erik Strömbäck, 68 år sitter och fikar tillsammans med Rune Larsson, 81 år, vid ett bord utanför dennes gård i Vånafjärden.
Alla fyra är uppväxta på byn, men Ture är numer bosatt i Järfälla och Tora i Stockholm. Rune Larsson och Erik Strömbäck konstaterar att det nästan bara är de två som är kvar från 1950-talets Vånafjärden. Många har flyttat men Erik Strömbäck har envist stannat kvar.
– Jag har bara flyttat sängen från den ena till den andra änden av rummet, så kan man sammanfatta mitt liv, säger han finurligt.
Sanningen är den att han har en lång lärarkarriär bakom sig, och han är också den som kan släkten utan och innan. Erik är släktforskare och när Ture för tre år sedan började skriva en bok om Vånafjärden åren 1930-1950, bidrog han genom att samla ihop alla hemgårdsnamn och strukturera upp fakta kring dem.
– Den finns att låna på biblioteket i Kalix, berättar Ture Strömbäck ivrigt.
Inspirerad av Ölandsresa
Han växte upp på Eriksgården i Vånafjärden. Inspirerad av en Ölandsresa han gjorde på 1950-talet reste hans far Viktor Strömbäck en så kallad skeppsättning strax utanför gården 1974. Det var då intresset för fornlämningar tog fart. På 1980-talet lade Ture och brodern Gunnar ut en häxring och en bautasten i samma område, och i år har Ture satt upp en runsten till minne av sin bror, sin far och sin farfar.
– Det är också en hyllning till Vånafjärden, det är en fantastisk sammanhållning och gemensamhet här.
Intresset för fornlämningar har han ärvt av sin far, men intresset för runristning väcktes av bokbussen.
– På 1950-talet fanns det under en tid ett vandringsbibliotek som kom hit med böcker, och en gång hade de Röde Orm med där. Jag läste den, och tala om att bli stungen. När jag flyttade till Mälardalen började jag direkt att förkovra mig i runskrift, berättar Ture Strömbäck.
Han har länge velat göra en egen runsten, men har letat efter det perfekta objektet. För fyra år sedan hittade han stenen i ett bergstag i Järfälla. Men för att få med sig den var han tvungen att söka tillstånd av kommunens kulturnämnd. I år fick han äntligen nämndens stöd, och arbetet kunde påbörjas.
– Det är 550 kilo som släpats 200 meter uppför ett berg och till andra sidan med hjälp av Diesel-
yngve och Nygrannen, säger Ture Strömbäck.
Där byavägen gick
Han är glad att stenen nu är på plats, men tillägger att det viktigaste med besöket ändå var att Tora Strömbäck fick gå längs den gamla byavägen igen.
– Den finns inte kvar men den syns var den har gått på sina ställen. När vi går genom byn känner vi däremot inte igen oss, det är cirka hundra gårdar, dass och ladugårdar som är borta. De finns inte i sinnevärlden längre.