Efter många år med mycket av det mesta signalerade kroppen att Mia Danielsson behövde lägga i nödbromsen. Men hon lyssnade inte.
– Jag anade egentligen ingenting. Glada Mia försvann, jag var trött, ofta förkyld och var ointresserad av det mesta. Sista halvåret kallade jag mig själv för ”guldfisken” och skrattade åt mig själv, jag kunde inte komma ihåg någonting, säger Mia Danielsson.
Hon jobbade inom hemtjänsten och åkte en morgon som vanligt till jobbet.
– Det kändes annorlunda. Jag kunde inte förmå mig att gå in till de andra i samlingsrummet.
Istället gick hon in på toaletten och blev sittande, sedan gick hon till jobb-bilen. Där var motorvärmarsladden inte i.
– Jag bröt ihop totalt.
Kollegorna kom, förstod och kontaktade chefen.
–Jag for hem och skulle vila upp mig en vecka. Jag bara låg i sängen, hade ångest och var så trött. Jag kände mig så misslyckad. Det var tungt att ringa läkaren, hon sjukskrev mig direkt.
Månaderna gick. Hon sov, fick panikångest, skämdes över sig själv, fick hjärndimma och förstod varför hon inte kunde minnas. I perioder gömde hon telefonen och isolerade sig. Familjen var orolig.
– Jag kunde inte själv acceptera att jag blivit sjuk. Jag är van att bara mata på.
Att hon isolerade sig ledde till att vännerna försvann.
– Jag saknar mina vänner, att de slutade höra av sig. Jag orkade inte svara eller ens se sms, ibland först flera veckor senare, men de betydde väldigt mycket för mig.
Nu är det precis två år sedan kollapsen. Mia Danielsson arbetar sig tillbaka till ett liv som hon vill leva, ett steg i taget. I höstas började hon arbeta 75 procent vid ett äldreboende.
– Jag är väldigt trött och 75 procent var lite tidigt, men jag orkade inte bråka med Försäkringskassan. Min första handläggare var underbar, men den nya ja, jag valde att inte lägga den energi jag har på att bråka så jag gick upp i arbetstid.
Nu har drömmarna, lusten och livsglädjen börjat komma tillbaka. När hon känner att hon vill göra någonting, får hon vikta det mot betalningen; utmattning, ibland i flera dagar.
– Att sitta med en tekopp i soffan en hel eftermiddag kan faktiskt vara skönt.
Bland det jobbigaste var att orden försvann. Hon trodde att hon sade en sak, men sade någonting helt annat. Att hitta orden är fortfarande en utmaning.
– Det är en sorg, jag har i princip fått fylla mitt ordförråd på nytt. Det är jätteläskigt att hjärnan kan ta så stor skada.
Så här i efter hand undrar hon om det hade kunnat sluta på något annat sätt, hon jobbade 100 procent, studerade 50 procent, sambon jobbade borta varannan vecka och de har tre barn.
När ”Mia med tusen järn i elden” inte längre fanns förlorade hon sin identitet.
– När jag inte är ”duktiga Mia”, vem är jag då? Jag var en sådan som såg till att andra mådde bra. Nu måste jag bygga upp en ny Mia.
En dag klippte hon av sig håret.
– Jag har alltid haft långt hår, men jag hade förlorat mig själv så jag tänkte mer och mer ”varför ska jag gå runt med det här fina håret, det är ju gamla Mia”.
Nyligen hade sambon förlagt sina nycklar och hon visste var de var.
– Det var en seger, från glömska till att minnas saker.
Nu lyssnar hon noga till sina egna reaktioner.
– Jag vill verkligen att ingen mer ska drabbas av det här. Vi måste alla bli bättre på att skapa tid till att ta det lugnt. Jag blir kanske aldrig den jag varit, men jag jobbar på att tycka om den nya Mia.