Dagen till ära har han, sambon Katarina Wennström och Kalix älvs övriga familjer tagit sparkarna eller promenerat till granngården där Ida och Daniel Cedering bor med sina två barn, fyra hundar och de nordsvenska hästarna Märta och Frigga. Alldeles utanför husknuten breder stora, snötäckta ängar ut sig mot älvkanten och – på andra sidan – en fond av skog.
– Det är det bästa här: lugnet, naturen och att man bara kan rida ut, ta en tur med skotern eller skidorna. Det är frihet, säger Katarina Wennström och får medhåll av de andra byborna som även fyller i att det är livskvalité att kunna rusta på utan att störa tättboende grannar – och att få spana ut mot en hisnande utsikt under morgonkaffet.
Det där med lugnet är dock relativt. I fyra av de fem husen som är bebodda året runt bor nämligen barnfamiljer, och till det femte flyttade det unga paret Emil Larsson, 23 och Amanda Johansson, 18 år så sent som ifjol. Lägg därtill ett antal skällande och gnäggande husdjur.
– Är det inte en häst som ska ses till ska det skruvas i en skoter, eller så byggs det hos någon av grannarna. Men det är det som är roligt, att här alltid händer något, säger Ida Cedering entusiastiskt.
Samtidigt har det inte alltid varit samma fart i byn. När makarna Jörgen och Ulrika Nilsson köpte sin gård 1996 var så gott som alla invånarna äldre.
– De tyckte det var väldigt kul när det kom hit yngre, säger Ulrika Nilsson.
Sedan dess har fördelningen av unga bara ökat. Ett plus har varit låga huspriser, och idag är medelåldern i byn inte mer än 23,7 år, vilket är smått unikt. Särskilt som byn ligger i en bygd med Sveriges äldsta befolkning, där snittåldern är 49,7 år. Något som kan jämföras med rikssnittet på 41,2 år.
– Vi är väl lite av ”utstickare”. Många unga har ju flyttat härifrån. Men samtidigt verkar det som att allt fler vill bo så här idag, säger Katarina Wennström, som med sina 49 år är äldst i byn och därmed kan titulera sig ”byaålderkvinna”.
Yngst är charmtrollet Astrid Nilsson, sju månader.
– Hon trivs också, försäkrar Astrids mamma Ulrika Nilsson som överlag tycker att lantlivet är perfekt för barn:
– Jag tror att sättet att leva här ökar kreativiteten. Jag ser på vår 12-årige son. Är han inte i garaget och donar är han ute i skogen eller fiskar.
– Sedan är här ju inte någon trafik. Det gör att man bara kan släppa ut barnen. Det är lite som förr, tillägger Ida Cedering.
Framtiden då? Den ser enligt byborna ljus ut, även om det finns en molande oro för en fortsatt utflyttning från kommunen och hela landsänden.
– Men jag tycker ändå att det känns mest positivt, särskilt sedan Isolamin satsat. Eller gör det inte? säger Jonas Andersson.
Saknar de då aldrig stadslivets puls och utbud?
– Nej, kommer det unisont från alla utom möjligen 18-åriga Amanda Johansson:
– Men jag går ju skola i Kalix så jag är ju rätt mycket där. Sedan kan man ju alltid åka till Luleå om man vill, säger hon.
Faktum är att flera av Kalix älv-borna är så hemkära att de även har köpt sommarstugor i byn.
Daniel Cedering skrattar:
– Ja, men det är väl praktiskt. Då har man ju nära.
Men så kommer Katarina Wennström på att det ändå finns något som byn saknar, särskilt under mörka vinterkvällar: gatlysen.
Fast även det har sina fördelar.
Jonas Andersson ler.
– Man vet alltid vad man ska köpa till jul. Pannlampor och ficklampor är givna julklappar.