Arbetsstugor var de inrättningar som från och med 1920-talet inrättades i länet för att barn i glesbygderna skulle få en folkskoleutbildning och lära sig tala svenska. För Tyko Lampa innebar tiden i Tärendö många tuffa upplevelser.
– Jag tror att föreståndaren där var en av de värsta, säger han.
Han berättar om hur barn som talade meänkieli straffades, trots att det var deras enda språk.
– Hörde hon det minsta fick vi örfilar. Man kunde också få gå och lägga sig redan klockan fem på eftermiddagen.
Men värsta straffet var enligt Tyko när sängen bars in till föreståndaren och barnet måste sova en hel vecka där – vilket drabbade honom själv. Han berättar om orsaken: hur pojkarna på somrarna bar korta shorts av ett hårt tyg som skavde sönder huden på ljumskarna. Och hur han i brist på olja tog saliv i handflatan för att smörja in sig.
– Det såg föreståndarinnan. Jag vet inte vad hon trodde att jag gjorde, men då fick jag flytta in till henne. Efteråt skämdes man när kompisarna frågade om vad som hänt där inne.
Tyko Lampa säger att erfarenheterna präglat hela livet. Men att han fick en nystart när han flyttade till Luleå. Där skaffade han familj, och motorcykel, vilket gjorde honom till en ”kung”. Därför kör den 87-årige Vittangibon fortfarande trike.
Har du förlåtit?
– Jag vet inte om jag har förlåtit, men jag har försökt gå vidare.