Under lördagen den andra juli föll ett sextiotal renar offer, i vad som kan beskrivas som en massaker, då de blev överkörda av ett tåg på inlandsbanan i Kåbdalis.
Statistik från Trafikverket, som inte ansvarar för den aktuella inlandsbanan, visar att 3 000 renar omkom i trafiken det gångna året. Varav 1 160 av dessa på Norrbottens vägar och järnvägar.
Ordförande för rennäringsnämnden i sametinget, Jan Rannerud, är själv renägare och vill se att fler av dessa olyckor förebyggs.
– Jag har tagit upp frågan med Trafikverket tidigare. Jag tycker inte att den här typen av tragedier ska behöva upprepa sig år efter år, på samma platser, säger han.
Rannerud beskriver järnvägen som ett stort arbetsmiljöproblem för rennäringen.
– Den är en större barriär än det behöver vara. Som renägare är det ytterst sällan du vill gå med renarna i en riktning där du vet att det ligger järnväg, för vem vet vad som kan hända? Stängslen underhålls inte särskilt regelbundet och om vintern kan snön välta omkull dem, berättar han.
Just inlandsbanan, där förra helgens massaker utspelade sig, pekar han ut som särskilt problematisk.
– Inlandsbanan är lite speciell, där finns ytterst få sträckor som är omfattat med stängsel över huvudtaget. Vilket jag tycker är rätt så respektlöst. Där sker olyckorna ofta på samma ställen också, så man kan tycka att förarna borde ha bättre koll på var man bör sakta in, säger han.
Enligt Rannerud innebär varje omkommen ren ett ekonomiskt bakslag för ägaren, men även ett medmänskligt sådant.
– Det försvinner en del av värdet på renen. Varje omkommen ren motsvarar i genomsnitt 12 000 kronor, sedan mår väl ingen bra av att behöva avliva en ren, berättar han.
Framöver vill han se fler förebyggande åtgärder för att förhindra fler olyckor likt den på inlandsbanan.
– Jag tycker att man kan utbilda förarna bättre, så att de har kunskapen om i vilka områden och på vilka sträckor som risken är störst. Dessutom vill jag se ett snabbare varningssystem, så att man har möjligheten att tidigare sänka farten till en hastighet där man inom 30 meter kan stanna, förklarar han.
Men även utanför järnvägsspåret finns potentiella förbättringar.
– Fler viltövergångar och stängsel är en början. Även ekodukter kan hjälpa mycket, men på dessa är prislappen rätt hög, säger Rannerud.