Minus tio grader. Klockan på Luleå domkyrka har fastnat på strax innan fem. Ett stenkast från den förbereder sig LuleStassteater inför dagens föreställning i Stadsparken med julkalendern.
I den gamla byggnaden på Stationsgatan 38 får vi låna tomtedräkten, som Oskar Bergström till vardags ikläder sig. Här ska Anna Barthold förvandlas från elitspelaren till jultomten.
Hon anländer två timmar innan lunchträningen och är nyligen hemkommen från bortaförlusten mot franska Carolo (49–74) i Eurocup.
36-åringen är en förebild som under sina tre säsonger i Luleå Basket vunnit lika många SM-guld med klubben och dessutom varit lagkapten under hela tiden. Hon har även blivit vald till ligans MVP (mest värdefulla spelare) två av de tre guldåren.
Men även elitspelare är människor. Före ligapremiären i fjol fick hon sitt livs tuffaste besked och tvingades parallellt med sitt levebröd gå igenom den tuffaste perioden under karriären.
– Jag pratade med min mamma tre–fyra gånger per dag. Sedan rycktes hon bort väldigt hastigt bort, säger Anna Barthold.
Vad hände?
– Hon fick en hjärnblödning. Det gick jättefort. Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick ... Jag hade försökt ringa mamma flera gånger och hon svarade inte.
– Jag körde hela natten och kom fram halv fem på morgonen till Sundsvall. Direkt när jag kom in på mammas rum tog jag en stol och satte mig. Jag höll hennes hand tills hon lämnade oss dagen efter kvart över nio på kvällen, säger Barthold samtidigt som ögonen fylls med tårar.
Hur tog du dig igenom den tyngsta perioden?
– Jag sa till mina vänner, i och utanför laget, att även om ni försöker sätta er in i min situation så går det inte. Det bästa rådet jag kan ge är att inte lägga locket på sina känslor. Att leva igenom känslorna. Jag låg i soffan hemma hos pappa i Sundsvall och grät i mer än en vecka.
– Allt var så jobbigt och samtidigt skulle vi försöka ordna en så fin begravning som möjligt för mamma. I den svåra stunden var det skönt att ha sina närmaste omkring sig.
Har du en tro, julen förknippas med Jesu födelse?
– Ja.
Hur visar den sig?
– Jag tror verkligen att det finns något större. En mening med allt, en slags skapare. Det finns många religioner och jag vill inte på något sätt säga att någons Gud eller skapare är sämre eller bättre. Jag tror att styrkan i att tro på något gör oss starkare och vackrare som människor.
– När att mamma gick bort har jag läst otroligt många böcker om vad som händer efter döden och om den "andra sidan" finns och om vi återförenas där. Mamma finns inte kvar och jag kan inte se henne, men känner hennes energi.
Att ni kommer återförenas?
– Absolut. Det känns så.
Hur gör du inför match, ber en bön?
– Som elitidrottare tycker jag att det är viktigt att hitta ett lugn före matcher. Sedan om det handlar om att be till Gud, meditera eller lyssna på musik är nog väldigt individuellt. På något sätt måste var och en hitta sitt inre lugn.
Hur hittar du ditt lugn?
– Jag hittar mitt lugn i styrkan av att vara harmonisk som människa. För att må så bra som möjligt är det viktigt att må bra både fysiskt och psykiskt. Du kan gå till gymmet och träna stenhårt, men ändå må jättedåligt här uppe. Därför är mental träning och meditation en viktig del i min träning som elitidrottare och person.
Hur firar du jul?
– Jag firade alltid jul i Sundsvall tills jag var 19. Sedan åkte jag till New York och pluggade på college i fyra år och kombinerat med basketen och fick känna på den amerikanska julen. När jag var basketproffs i Spanien i sex säsonger fick jag även uppleva de spanska jultraditionerna. Jag älskar den svenska julen med snö och tomten som kommer med julklappa och julbordet med familjen och släkten.
– Sedan jag träffade Silvia försöker vi fira vartannat år i Sverige och Brasilien. I fjol blev det naturligt att vi var med pappa första julen efter mamma. Det var jobbigt och är fortfarande jobbigt för mamma älskade verkligen julen. Vi rimmade alltid tillsammans, slog in paket, bakade och fixade samtidigt som pappa gjorde julskinkan, säger Barthold och tar några djupa andetag.
Vad kan du ge för råd till andra som är i en liknande situation inför julen?
– Tyvärr är det en del av livet att mista någon. Men det är viktigt att komma ihåg dem vi förlorat i glädjens tecken, allt det fina och roliga vi fick uppleva tillsammans. Även om de försvunnit från jorden tror jag att de rent själsligt vill se oss lyckliga. Jag tänder ett ljus för min mamma varje dag.
Vad är hemma för dig?
– Svår fråga med tanke på att jag har ett yrke som är hela världen. Sverige är ändå hemma och då är det Sundsvall. Pappa är kvar där och nu tyvärr även mammas grav. Brorsan bor också där och mina söta brorsöner.
Om du får dela ut en julklapp, vad och till vem ger du den?
– Den här julklappen existerar inte. Jag skulle vilja dela ut en julklapp så att alla börjar respektera varandra och att vi skulle kunna leva i harmoni i hela världen och inte behövde leva i krig, flykt och fattigdom. Jag tycker att det är jättehemskt.
Hur går du till jobbet varje dag som elitspelare?
– Det är viktigt att må bra i kroppen, att må bra i knoppen. I mitt yrke måste jag gå ut och leverera annars skriver du sönder mig. Mitt yrke påverkas av ditt yrke.
– Jag blev ändå vald till MVP (mest värdefulla spelare) i ligan i fjol och det visar ändå på någon sorts mental styrka även om jag inte vill låta skrytig.
Vilket ansvar har du i omklädningsrummet?
– Ett väldigt stort som lagkapten. Jag ska se till att allt går rätt till. Jag tycker det viktigaste är att det finns respekt där inne. Utan den kommer vi ingen vart, varken i livet eller på basketplanen.
Vad har du lärt dig vad gäller respekt under de tre guldåren?
– Jag har alltid tyckt att det är väldigt viktigt. Det speglar hela samhället. Religioner, sexuell läggning, hudfärg. Som Forrest Gump sa; Livet är som en chokladask och vi kanske äter några sorter vi tycker bättre om, men vi måste respektera alla som finns där om du vill ha respekt tillbaka.
– När jag bodde i USA hade jag lagkompisar på college som inte kunde umgås med vissa personer för att de var svarta och själv reflekterar jag inte över om en person är svart eller vit. Det finns alldeles för många fördomar i samhället.
– Guldåren (2014–2016) har bekräftat att respekten i omklädningsrummet och i spelartruppen har avgjort till vår fördel. Genom respekten för varandra har vi hittat en otrolig styrka som grupp.
Hur påverkad blev du av coachen Jens Tillmans missbruksproblem?
– Jag satt med familjen och hade grillkväll när Urban Nordh (dåvarande klubbdirektör) ringde. Första reaktionen var chock, säger Barthold.
Kände du till hans problematik?
– Nej, det kan jag inte säga. Jens är Jens. Väldig sprallig och lite ”all over the place”.
Har ni någon kontakt i dag?
– Vi har sprungit på varandra. Luleå är inte så stort. Jag tycker inte att det är okej att ta alkohol eller något annat och sen sätta sig bakom ratten. Då utsätter du andra för fara.
Luleå Basket har fått en tuff start på säsongen med enbart förluster i Eurocup och två raka torskar mot Udominate i ligan.
– Jag har pratat med alla och kollat av hur de ligger psykiskt och fysiskt. Det som gjort mig besviken under inledningen av säsongen är, och nu kommer nog David (Visscher, coach) bli arg på mig, är att vi som lag inte spelat i 40 minuter utan bara gett upp. För mig som lagkapten är det inte okej, jag vet vad som krävs för att vinna guld och försvara vår titel. Jag lovar att jag kommer att göra allt i min makt för att vi ska ändra på det och försvara guldet.
God jul.
– God jul.