Isteater värd namnet

Den var i alla fall den sista av barden Wills stora tragedier, förmodligen skriven 1606 och det var kronologiskt sett några år efter Hamlet, som förelåg i början av 1600-talet. Ice Globe Theatre startar sin andra säsong med just Macbeth. Efter att förra året ha erbjudit Hamlet. Cirka 400 i publiken Jag var på premiären då och höll på att frysa ihjäl, eftersom det var 28 minusgrader. Jag var på premiären även nu i lördags och hade det hur angenämt som helst, eftersom det nu bara var sju?åtta minusgrader. Fullsatt, alltså cirka 400 personer, i den eminenta isteatern, en bit bort från ishotellet i Jukkasjärvi. Dryga 60-talet ackrediterade pressrepresentanter från olika delar av världen (Japan, England, Frankrike, Tyskland, Norden, med mera) i så väl påpälsad form att de såg ut som Michelin-gubbar och var tvungna att hålla armarna utsträckta från kroppen, eftersom alla de olika tyglagren gjorde så att detta bara blev en tvingande nödvändighet. Isteaterchefen själv, Rolf Degerlund, vandrade omkring utanför själva teaterbyggnaden och registrerade nöjt den succé som uppenbarligen var under uppsegling även detta år. ? Nu kör vi en fyrdelad premiär. Först nu Macbeth, sedan filmen Laponia på söndag, därefter Verdis opera Falstaff på måndag och till sist, på tisdag, Northern Light Concert med Yana Mangi & Enyojk. ? Full fart på isteatern i Jukkasjärvi, alltså! Som det ska vara. Och Sami Teahters uppsättning av Macbeth, i regi av Alex Scherpf och med fullständigt fantastiska kostymer designade av Karin Sundvall, fick den fulltaliga publiken att frambringa det distinkt sordinerat dämpade ljud som oundvikligen applåderande händer försedda med olika sorters vantar och handskar för med sig. Den makthungrige skotske ädlingen Macbeths uppgång och fall; inklusive röda handskar på vissa av de medverkande som skulle symbolisera det myckna blodet och en suveränt elegant lösning av Burnhams skogs ödesdigra framskridande, fick publikens applådreflexer att startas i gång. Det var sällsamt suggestivt att inledningsvis se styckets tre häxor liksom sväva in på scenen och enligt min egen bedömningsram så var också Anitta Suikkari, som den dramatiska Lady Macbeth, en veritabel kraftkälla som föreställningen kunde skatta sig lycklig över att vara innehavare av. Föreställning på samiska Efter en något tveksam första akt (29 minuter lång) där Toivo Lukkari som Macbeth själv knappast gjorde något intryck alls annat än ett tämligen beigeblekt sådant, så tog alltsammans upp sig i akt två (32 minuter) då också den väsentligaste dramatiken i stycket förelåg. Och de allra flesta av de medverkande presterade fullödiga insatser. Föreställningen genomfördes på samiska, vilket innebar att exempelvis denne skribent inte förstod något alls av det som sades på scenen. Men det var ju aldrig någon svårighet att ta till sig allt det anslående visuella (scenografen Arne Bergh bör verkligen berömmas!) och jag vidgår gärna att jag imponerades av den dynamik som föreställningen utsöndrade. Bland publiken befann sig också en kontingent från Norrbottensteatern i Luleå, som hade äntrat en specialchartrad buss för att åka upp till Jukkasjärvi och uppleva lite definitivt annorlunda teater. Kristallklar himmel Bland dem fanns exempelvis Sven Wollter med hustrun Lisa. Och den allmänna meningen hos dem var att denna Macbeth på samiska och spelad under den mån- och stjärnbelysta (samt även av strålkastare) kristallklara kvällshimlen, var något att verkligen imponeras av och känna kollegial respekt inför. I pausen kunde man, om man så ville, armera sig i den närliggande isbaren med en rykande varm Absolute Warm Globe eller, en mera isande, Absolute Cold Globe. För övrigt ingår det en roande filmsekvens, med häxtrion i full aktion, från just den baren också. Själv satt jag delvis och funderade på några andra Macbeth-uppsättningar jag sett genom åren. Orson Welles filmversion från slutet av 40-talet; Roman Polanskis brutalt blodiga variant från begynnelsen av 70-talet och så även Björn Gustafssons betryggande enmansföreställning ? som angjorde Boden i höstas. Jag kom fram till att Sami Teahters iskalla uppsättning; om än starkt reviderad och styckesvis även dramaturgiskt stiliserad, hävdar sig nog så väl vid en jämförelse. Återstår då bara att spekulera i vad Isteatern i Jukkasjärvi ska ha på sin repertoar nästa år. Kanske en version av Eugene O?Neills Si, iskarlen kommer? Eller en musikalisk varieté med melodier signerade av Fred Winter? Eller, rentav, ett framträdande av den amerikanske blues- och albinogitarristen Johnny Winter? Den som hänger med då får väl, antagligen, också se vad det kan komma att handla om. Det enda som vi med någorlunda säkerhet kan vara förvissade om är att det blir något kyligt. Är det Isteater så ? är det.

Isteater värd namnet

Enligt iakttagandet av gammalt skådespelarskrock så för det olycka med sig om man högt uttalar titeln på William Shakespeares pjäs Macbeth.I stället ska man bara referera till den som ?The Scottish Play?.

Enligt iakttagandet av gammalt skådespelarskrock så för det olycka med sig om man högt uttalar titeln på William Shakespeares pjäs Macbeth.
I stället ska man bara referera till den som ?The Scottish Play?.