Tv-serien ”Kärlek på samernas” som visats i SVT under hösten handlar om samiska ungdomar som studerar på slöjdlinjen vid Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. En av dem är Hannes Suopanki Lakso som bara tills för några år sedan inte visste att han hade samiskt påbrå.
Han föddes i Gällivare och växte upp och levde villaliv i Piteå. Det samiska släktskapet var inget som man pratade om eller förhöll sig till i familjen. Det började då han blev tillsammans med en tjej från Jokkmokk och fick en tanke på att fråga sin pappa om ”vi verkligen inte hade något samiskt i släkten”.
– Det var en känsla som jag burit med mig sedan jag var liten. Men det hade aldrig pratats rakt ut om det tidigare. Pappa svarade att ” jo det har vi, från din farmor och hennes mormors sida”
– Då fick jag bekräftelse på att jag inte känt fel. Jag hade hela tiden försökt hitta min plats i livet, att bygga upp min identitet. Jag har en bra liknelse; om du köper ett 1000 bitars pussel som du lägger bit för bit tills det nästan är klart och så upptäcker du att det fattas ett gäng pusselbitar, så kände jag.
Det är de saknade bitarna som Hannes har börjat hitta nu och försöka pussla in på rätt plats. För även om alla bitar finns inom räckhåll så ska de fogas in på rätt plats och slipas till.
– Jag försöker bygga en hel bild av mig själv där både det samiska och andra delar kommer på rätt plats.
En stor del av hans liv är musiken.
I barndomshemmet omgavs han av musik under hela uppväxten. Pappa Tommy Lakso är själv musiker, gitarrist och lektor vid Musikhögskolan i Piteå. "En av Sveriges tio bästa jazzmusiker” säger Hannes. Hannes har själv studerat på jazzlinjen på Framnäs folkhögskola med bas som instrument. Så, jazzen kom tidigt och har med tiden har utvecklats mot blues och visor.
– Jag gillar visor för att de berättar någonting. Därför gillar jag också rap. Det utmanar textminnet.
Han skriver ingen egen musik förutom någon enstaka låt och två jojkar.
– Jag försöker bli bra på jojk. Men det handlar inte bara om musik. Om man hör en jojk kan man sätta musik till den men inte tvärtom. Jojken är fri och ska helst inte tämjas. Jag måste nu bli bättre på språket för att kunna jojka. Den ena som jag skrivit har text, bara två meningar. Det är en jojk som uttrycker hur ensam man kan känna sig: ”Jag är ensam - mitt hjärta är trött”. Det kom helt naturligt när jag satt i en bil och körde mellan Luleå och Jokkmokk. Det kändes naturligt att det blev en jojk.
I serien blir Hannes en centralfigur - men han är ett motvilligt ansikte utåt. Han har börjat en trevande resa in mot det samiska. För det är en resa som nog sker inåt även om det mesta får fysiska uttryck: samisk mat, slöjd, språket, jojken och vänskapen med de andra på Samernas.
Under utbildningen tillverkas en rad traditionella föremål och Hannes går försiktigt fram genom att inte gå ifrån de traditionella formerna och mönstren för mycket.
– Jag måste lära mig stå innan jag kan lära mig gå.
Pappa Tommy och resten av Hannes familj har sett hans utveckling under de senaste åren.
– Han hade inget direkt intresse vare sig för att vara ute in naturen eller för att slöjda. Nu växer hans intresse för både natur och kultur och han är ofta ute i skogen och hämtar slöjdmaterial och han gör ju fantastiska grejor, säger Tommy Lakso.
– Han har hittat sig. Han har hittat sitt liv.