Maten börjar ta slut i fjällen och det är dags att ta renarna till vinterbeteslandet för att härda genom de tuffa vintermånaderna. Men först måste den stora hjorden på tusentals djur splittras, och det görs under den traditionella renskiljningen.
Vi är vid fjällsamebyn Jåhkågasska skiljningsområde i närheten av Tjåmotis i Jokkmokks kommun. Området är en stor rund hage uppdelad med mindre hagar inom sig, de ser nästan ut som tårtbitar. Och i mitten av tårtan finns den runda lilla kärnan. Det här är också kärnan till hela renskiljningen.
Det är dit delar av renhjorden släpps in för att skiljas. Varje enskild renägargrupp drar in sina egna märkta renar till sin tårtbit, eller kontor som det kallas. Det är ett virrvarr av renskötare som rycker tag i hornen på djuren som springer runt i kärnan.
– Det är inte helt enkelt att känna igen sitt märke när alla springer omkring, det är speciellt svårt nu i vintertid när de är så långhåriga och lurviga om öronen. Det tar tid att lära sig. Sedan känner vi med fingrarna på öronen exakt vems märke det är, säger Daniel Tuorda.
Jåhkågasska har ett 10-tal olika renägargrupper. Daniel Tuorda hör till en av samebyns större grupper, bara i den gruppen har de många olika renmärken att känna igen. Renskiljningen i kärnan pågår i flera timmar åt gången fram tills kontoren är fulla. Då övergår det till enskilt arbete inom grupperna med att lasta renarna för transport.
När det är gjort, så är det åter in i kärnan igen för att fortsätta skilja den väldiga hjorden.
Allt som allt så tar själva renskiljningen omkring två till tre långa slitsamma arbetsdagar. Men arbete började långt före det för flera.
– Vi har varit uppe i fjällen i två och en halv vecka med hund och skoter för att samla ihop hjorden och driva ner dem till hägnet här i närheten. Det har varit tuffa veckor, säger John-Mathis Länta.
Med kontoren nu fulla övergår grupperna till lastning. Tillsammans vallar och föser de in mindre grupper genom en tratthals till en fålla och stänger igen dörren bakom renarna.
– Här försöker vi titta om det är någon ren som är svag eller skadad på något sett. Kalvar som är väldigt små tar vi åt sidan för stödutfodring så att de får äta upp sig lite innan vinterlandet. Det är länge kvar innan vårsolen börjar värma igen, de behöver alla krafter de kan få för att överleva, säger Rickard Länta.
Två äldre djur tas åt sidan och slaktas på plats av Erik-Anders Iverstrand, eller Bobo som han kallas.
– De är 14 och 15 år de här. Jag grovslaktar här och tar hem det i bilen, berättar han.
Efter den visuella besiktningen har gjorts och renar tagits åt sidan så öppnas rampen upp till lastbilen som ska köra renarna vidare. Sju åt gången jagas upp på lastbilen och de stängs in i avdelningar, tills lastbilen är full.
En som ännu inte får vara med nere bland renarna är den sjuåriga Leo Tuorda, Daniels son. Men han har vakat från staketens topp i timvis och vet exakt hur det ska gå till. Och det dröjer inte många år innan han själv står där nere.
Rickard Länta förbereder sig för att hoppa på lastbilen för att följa med och lasta av renarna.
– Vi tar dem halvvägs till Jokkmokk nu. Vi vet inte exakt var vi ska göra av dem i vinter för det är så konstigt väder, ena veckan regnar det och nästa är det tjugo minus. Vi måste se hur vintern blir innan vi tar dem vidare. Men nu gör vi färdigt skiljningen.