Det var en tidig morgon strax ovanför Saltoluokta. Nannie Fredrikson jobbade åt Svenska turistföreningen, som fjällguide åt en grupp som var ute på en fyra dagar lång tur. Det hade stormat då tälten slogs upp kvällen innan. Nästa morgon var hon ute ur tältet då ett fladdrande märkligt ljud fick henne att gå tillbaka. Hon sträckte sig mot blixtlåset i tältduken för att stänga till. En kvinna sov fortfarande i tältet.
- Vi drogs rakt upp i luften. Jag minns knastret i nacken när huvudet kastades bakåt och jag lättade från marken. Kroppen vreds kraftigt åt vänster och vi flög en bit innan vi slog i marken och lättade ännu en gång. Jag höll i tältduken för glatta livet.
- Det tog nog bara några sekunder. De andra som var ute ur sina tält sade sedan att det såg ut som en stor grå fågel. Det var en tromb som drog in i vårt tältläger. Hon som sov vaknade i luften, vadderad i sovsäcken men blev blåslagen och chockad och skrek som en galning. Jag fick skära upp sovsäcken och ge henne varmt att dricka. Det gällde att vara bestämd, säger Nannie Fredrikson.
Oanade krafter
De landade vid sjön cirka 15 meter från platsen där tältet stått, förankrat med stenar. Tältpinnarna återfanns utspridda upp till 40 meter därifrån. I mossan fanns spåren efter hennes hälar, hon som inte släppte taget.
- Det var en professor som förklarade det med adrenalin. Något hände, samma sak som då kvinnor räddar sina barn. Jag fattar inte att jag överlevde men jag hade tur. Jag kunde ha brutit ryggen och dött, säger Nannie Fredrikson som är uppväxt i Eskilstuna och fick intresse för naturliv redan som barn då familjen var scouter.
Hon är utbildad husbyggnadsingenjör och har under många år säsongsjobbat som fjälledare och guide samt varit sportchef åt STF i Jokkmokk. Ett års utbildning inom musik och teater i USA samt franskastudier i Frankrike har hon också hunnit med.
Reaktion
Nannie Fredrikson var bestämd, nästan arg. Deltagarna hade betalat för sin fjälltur. Den skulle genomföras.
När de gått till Saltoluokta fjällstation och fått ett nytt tält tog hon gruppen vidare trots svälld rygg och värk. Först en och en halv månad senare sökte hon läkarvård - för yrsel.
- Min ilska var en reaktion, jag var chockad och förnekade vad som hänt. Jag började utbilda mig till kantor, det gick inte så bra. Jag började falla ihop och svimma. Det tog ett par år innan jag fick veta hur illa det var. Jag flyttade till Tyskland och till USA en sväng men hamnade i Stockholm igen på grund av vårdbehovet.
Nannie Fredrikson hade diskbråck och nervskador i ländryggen, 30 år gammal. Hon blev sjukskriven sommaren 1996. Vägrade ta sjukpension.
Förlamad efter påkörning
Sedan hände något väldigt snopet, som hon uttrycker det. Hon var i USA och hälsade på sina bröder. Det hade varit bröllop och en jättefin resa. Nu skulle hon hem och satt i bilen på väg till flyget.
- En snubbe som pratade i mobiltelefon kör in i vår bil bakifrån. Han såg oss inte. Det kändes som om ödet var emot mig, vi hade bara en kvart kvar till flygplatsen, säger Nannie Fredrikson som tycker att ett förbud mot mobilanvändning under bilkörning borde gå fort att fatta.
Vänstra armen förlamades. Skadorna i nacken förvärrades. Det blev traumaenheten och sedan sjukhushotell innan hon flögs till Sverige med en sjuksköterska.
Hon flyttade till sin syster i Sörmland för återhämtning då hon inte kunde klara sig själv.
- Jag kunde inte lyfta armen förrän flera månader senare. Om jag inte varit så envis hade jag suttit i rullstol hela tiden. Om jag hade vetat hur mycket som krävdes hade jag gett upp. Nu klarar jag mig så pass att rullstolen bara behövs utomhus.
Vet hur det känns
Hon har tränat upp stabiliteten i ländryggen men har fibromyalgi med ständig smärta. 2001 accepterade hon att få sjukbidrag.
Nannie Fredrikson är engagerad i Personskadeförbundet RTP. Hon har suttit i styrelsen för Bygg klokt som utbildat cirka 120 kommuner i konsten att bygga tillgängligt för alla. Och så är hon stödperson åt andra som drabbats av skador.
- Jag vet hur det känns efter ett trauma, att tro att man håller på att bli galen och den här totala uppgivelsen. Smärtan påverkar centrala nervsystemet. Det blir en trötthet, man blir seg i hjärnan. Trist. Jag kan inte företa mig lika mycket längre, det har jag svårt att vänja mig vid, säger hon som utstrålar energi.
Kämpar vidare
Någon seghet märks inte då hon och Bengt Westling från riksförbundet Attention, som har ADHD och dyslexi, berättar om sina erfarenheter, om lagar, behov och villkor vid seminariet Tillgänglighet - för vem i Jokkmokk, det sista i Strukturums projekt Företag i utveckling.
Hoppet om att funktionshindrade ska få samma förutsättningar att delta i samhället som övriga medborgare sätts till den nya plan och bygglagen som kom i vår - med större tryck på tillgänglighet för alla.
Sjunger och skriver
För två år sedan flyttade Nannie Fredrikson till Jokkmokk.
Hon sjunger i kör, skriver texter om fjällvärlden till kartor bland annat och planerar att börja föreläsa mer.
- Jag hade fått kompisar här och det finns en fin gemenskap. Men visst är det svårt att ta sig ut ibland. Jag satt inne på skyltsöndagen för att det inte var plogat. Fördelen är att man kan ringa en kompis och be om hämtning. Men så ska det inte behöva vara egentligen, säger Nannie Fredrikson som kämpar vidare både för sig själv men också för andra - för rätten att få samma villkor i livet som alla andra.