Broder Daniels destruktiva laddning är som bortblåst (och nostalgin är total) när Berggren axlar en akustisk gitarr och gör oändligt vackra och avskalade versioner av No time for us, Shoreline, When we were winning, Happy people never fantasize, med flera (inget nytt material). Låtarna är fortfarande serenader, eller varför inte nationalsånger, för de utstötta och missförstådda. Men när Berggren sjunger dem med ett leende i mungipan sprider han en känsla av tröst som lyder: "allt var inte så nattsvart och hemskt som vi först trodde". Vi får inte uppleva det totala mörker som till exempel en låt som I'll be gone sprider. Möjligen ska man vara tacksam för det.
När den ensamma frontmannen går upp på scen vid exakt utsatt tid möter han en vägg av kärlek. "Vi älskar dig Henrik", ropar några. "Tack, tack så mycket", svarar sångaren. "Du har räddat mitt liv, Henrik", ropar någon annan. Berggren försöker inte ens dölja sin glädje.
Publiken, som främst bestod av ett hundratal BD-frälsta ungdomar, var i extas när de sjöng med till samtliga låtar. Varje "aaaaah" som lämnade Berggren kom direkt ur hjärtat. Hans inlevelse var fullkomlig tills han efter knappt 25 minuter lämnar scenen för att därefter komma tillbaka med extranumret No time for us. Med orden "jag kan inga fler låtar" lämnar han oss och det enda som hänger kvar är ljudet av (förinspelad) rundgång. Det kändes lite snopet. En gång till! En gång till!