Foki Soirak, 26 år, är entreprenör och superbloggare från Jokkmokk. Vi träffade henne år 2011 och sedan tre år senare. År 2011 arbetade hon hårt med det egna klädmärket Fokiwa, och i artikeln fick hon epitetet "miljonär". År 2014 hade hon gått in i väggen och hennes liv präglades av eftertanke och vila. Nu, fyra år senare, har en annan väg utkristalliserat sig och tillvaron ser annorlunda ut.
Var befinner du dig i livet nu skulle du säga?– Nu känns det mer som att allt är bra. Det är så mycket roligt som hänt och som kommer att hända. När jag ser tillbaka på utvecklingen så känns det overkligt och det går inte riktigt att sätta ord på det, säger hon när vi talas vid i telefonen.
I dag vill hon inte främst beteckna sig som bloggare. Hon driver skönhetsbolaget Soirak som tillverkar ekologiska produkter och i mars väntar hon barn med sambon Bill som dessutom ska bli hennes äkta make någon gång under nästkommande år. De bor i Stockholm och har en katt vid namn Baggiz. Sambon Bill friande i somras under en solig picknick på en folktom sandstrand på Santorini.
Hur kändes det när du fick frågan?– Det kändes oväntat, jag trodde inte det skulle komma så fort. Vi har varit tillsammans tre och ett halvt år. Jag är fortfarande glad. Det är sex månader sedan nu men det känns fortfarande.
Men vägen till den lyckliga punkt där vars hon nu befinner sig, har inte varit spikrak. Foki säger att en stor anledning till att hon drabbades av utbrändhet i arbetet med Fokiwa, var att hon var ung och oerfaren.
– Jag var så ung när jag startade mitt första företag och jag kunde inte hantera personal som var äldre än mig, det tog kol på mig. Det blev så många överraskningar.
Då levde hon tillsammans med en annan man och uppbrottet från det förhållandet beskrev hon som bland det tuffaste hon gått igenom. Men efter ett halvår av Lapplandsretreat hade nya bolagsidéer börjat få grofäste. Reslutatet blev Zoirak- ett företag som vilar på idén att skapa stabila och goda livsvillkor för bönder i Thailand. Att det gått bra, och känns bra, tror Foki är tackvare att företagsidén kommer från hjärtat. En stor del av ingredienserna i produkterna kommer från mark som de lånat ut till bönder för att bruka. Syftet är att bönderna ska få så stor avkastning på deras skördar som möjligt. Fokiwa vill ta bort mellanhänderna som pressar priserna. En konsekvens av välgörenhetskonceptet är att vinsten kanske inte blir maximal, men de tycker Foki inte är det viktigaste.
– Förut så kanske jag var mest fokuserad på karriären men i slutändan är det inte hela världen. Man ska jobba så klart, för att få saker att funka, men man kan balansera familjeliv och karriär. Och man ska inte glömma att familjen kommer först. Jag tror det viktigaste är glädjen och familjen.
Bröllopet som stundar kan komma att äga rum i de kära hemtrakterna.
– Jag älskar ju tanken att vara i fjällen, säger hon och fortsätter;
– Kanske inte när det är vinter och supermörkt utan när det närmar sig vår. Där uppe är det fortfarande snö då och jag ser framför mig att vi står framför det vackra landskapet och att gästerna får ta del av det jag fått växa upp i.
Vad betyder Norrbotten för dig?– Det är där jag har mitt hem, mina rötter. Du vet när man var mindre så uppskattade jag inte det här lilla samhället och jag ville ut i världen. Men nu när jag varit ute i världen är det annorlunda. Varje gång jag känner mig ledsen eller stressad och kanske har tappat bort mig själv, så kommer jag alltid hem till Lappland. Jag vill egentligen vara hemma hela tiden men jag har ju min fästman här och nu kan jag inte resa för jag är så stor, säger hon och skrattar. Skrattar gör hon ofta under vårt samtal.
Hon säger att hon och sambon funderat på att köpa ett sommarhus i Lappland, men antyder försiktigt att fästmannen inte är lika förtjust vid tanken att vara i Norrbotten under vinterhalvåret.
Vi ber henne avslöja något om sig själv som bloggläsarna inte redan visste. Men det är svårt eftersom att bloggen har funnits i ett decennium och Foki har en i jämförelsevis ovanligt nära relation till sina bloggläsare. Hon beskriver följarna som sina cybervänner och det händer att hon skickar vykort till en del av dem. På frågan om det någonsin känts betungande att relationen är så öppenhjärtlig och ömsesidig svarar hon;
– De är inte tonåringar och springer efter och skriker. De förstår att det är en relation där de finns en gräns också och de är duktiga på det. De känns aldrig som att de tar för mycket plats, de är respektfulla och jag är glad att jag har fina följare.
Kommer dina närmsta bloggläsare få vara med på kommande bröllop?– Jag har faktiskt tänkt välja ut ett par stycken, tre eller något sånt där, om de nu vill det. Det är en ganska intim dag och på ett sätt skulle det kännas konstigt att bjuda in främlingar men samtidigt har vi faktiskt känt varandra i nästan tio år.