"Sebastian mår bättre än jag"

Hur mår Sebastian och hans anhöriga idag? Det är den omedelbara frågan som inställer sig sedan man läst Gudrun Hedmans brev. - Hela familjen är väl fortfarande lite i obalans, berättar Gudrun Hedman. - Sebastian själv säger att han nog mår bättre än vad jag gör. Sebastian var borta mellan 19 och 20 timmar sedan han försvunnit under en skolutflykt till Kvikkjokk och Prinskullen. Han hittades vid 9-tiden morgonen efter han försvunnit och han hade tillbringat natten under en stor sten som gav skydd för regnet. - Första dygnet var han oerhört förkyld och hade huvudvärk, berättar mamma Gudrun. - Han hade känslobortfall i fötterna och underbenen och läkarna förklarar det med att nerverna varit så nedkylda. Men det har gått tillbaka en del... - Vi pratar väldigt mycket om det som hände, han pratar väldigt mycket. Själv säger Gudrun Hedman att hon är ledsen och arg. - Ilskan i kroppen kommer av att jag plågas förfärligt av tankarna på vad Sebastian fick gå igenom... Hon berättar att hon och familjen vände åter till Kvikkjokk i helgen, bara för att få se med egna ögon var Sebastian hade varit. - Det är en hemsk terräng, säger hon. - Vi gick där i tre timmar och kom bara någon kilometer. Sebastian gick i åtta timmar och kom tre kilometer innan han lade sig att sova. Hon berättar om det oerhörda intresse som händelsen rönt. - Folk har ringt, sms:at, skrivit i sina bloggar, skrivit insändare, skickat blommor, brev och kort. Intresset har varit överväldigande, inte minst från olika media. - Tidningar jag aldrig ens har hört talas om har ringt, berättar hon. - Och det är klart att om någon suttit i Skåne och gråtit över att Sebastian varit försvunnen, så har den rätt att få veta hur det gick... Mellan 60 och 70 personer letade efter Sebastian under kvällen, förnatten och från tidiga morgonen, under tiden han var borta. - Och minst lika många kom redo för att lösa av de som var ute i skogen, berättar Gudrun Hedman. - Det fanns folk i Jokkmokk som var redo att hyra bussar för att komma upp och leta och jag har till och med hört att det var bussar på väg från Pajala med både hemvärnsfolk och andra. - Folk bara släppte allt vad de hade i händerna och kom för att hjälpa till. Och om det inte finns någonting annat att lägga på minnet, förutom den lyckliga utgången av hela händelsen, så är det väl detta faktum: Att när det väl gäller, så hjälper vi människor varandra.