Hennes familj tillhör Sirges sameby och det är via hennes familj och släkt hon lärts upp inom renskötseln. Hon har sitt eget renmärke, det har alla i familjen Vannar och de är fyra till antalet; pappa Per-Anders, mamma Elisabeth, Sanna och hennes bror Anteris.
Just nu är renarna deras uppe i Ulldevis dit de turas om att åka upp från sina hem i Jokkmokk ett par dagar i stöten.
– Jag har nog alltid vetat att jag vill hålla på med renar. Men man är ganska ensam som tjej med att göra det valet. Det är inte många tjejer i min sameby som är aktiva renskötare på heltid, säger Sanna Vannar, 26 år.
Alla fyra i hennes familj har inte bara sitt eget renmärke utan driver även var sitt företag.
– Alla vi är egna enheter, så jag gör en del annat inom min firma också, bland annat med det samiska språket. Jag översätter texter och böcker, spelar in olika saker, har varit lägerledare och en massa annat. Men det är hårda tider ekonomiskt. Nu valde vi ha kvar våra renar på fjället den här vintern där det finns mer bete än i de skogar vi brukar ha dem. Vi ville inte satsa på foder åt dem.
Det är svåra vintrar med istäcken längst ned mot betet som gör det svårt för renen få tag i mat. Även hänglav är det svårt för renen att hitta numer då få gamla naturskogar finns kvar. I serien ”Arvet och tystnaden” som gick på SVT i fjol nämner en av renskötarna att han varit tvungen utfodra för runt 150 000 kronor per vinter, vilket i sin tur betytt att har tvingats slakta minst 100 renar för att åtminstone hamna på plus minus noll.
– Det är tufft vara renskötare. Framtiden är läskig, det finns så många hot. Det kommer påtryckningar från så många håll, inte bara klimatförändringarna ska vi klara av utan det är även gruvor, vindkraftverk, högre bränslepriser. Det är skrämmande att tänka på att det ens familj och förfäder byggt upp kanske inte kommer existera mer. Den känslan är jättejobbig och har slagit ner mig den senaste tiden. Alla som kämpat för att hålla kvar vid det här livet, och så kommer en själv kanske vara den som inte klarar att hålla kvar vid det. Det vore fruktansvärt.
I Sanna Vannars sameby råder ett husbondesystem där husbönder arbetsleder det som ska göras i samebyn. Sametingets statistik visar att det i Sverige totalt sett bara är 18 procent av de gruppansvariga renskötarna som är kvinnor.
– Husbönderna i vår sameby är väl en sorts gruppansvariga kan man säga. Det är ju helt klart en manligt dominerad värld det här, om än det kommer fler och fler tjejer inom renskötaryrket. Det är en manlig jargong, en fight man måste ta dagligen. Det kanske inte sägs rakt ut men man skickar hellre en man, om än den är yngre, än en ung tjej som mig på uppdrag. De tror man är svagare och inte klarar lika mycket som dem. Klart det är frustrerande.
Sanna Vannar berättar att en avgörande del för att hon ändå valt att satsa på renskötseln handlar om kvinnor hon haft, och har, nära sig.
– Jag är glad för alla starka, kvinnliga förebilder runt mig som banat väg och visat att det inte är konstigt att vi kvinnor är med i skogen och uppe på fjället. Att de visat att vi visst är starka nog att klara av arbetet och att vi ska ta vår plats. Men vi måste, vad det verkar, vara dubbelt så duktiga som killarna för att vissa män ska fatta att vi kan.