Alla ni som följer Robinsonäventyren är bekanta med Jokkmokkssamen Rickard Länta. Med sitt lite lågmälda och eftertänksamma sätt har han hållit sig kvar i tävlingen bland de avsevärt mycket yngre konkurrenterna. Och han ångrar inte att han ställde upp.
– Nej, vet du. Jag är lite av en äventyrare, jag har rest runt och bland annat skött renar i Mongoliet. Livet är för kort för att världen ska ta slut här vid Polcirkeln. Jag vill ta alla chanser att uppleva nytt.
Vi träffar Rickard Länta hemma på gårdsplanen längst upp efter Älvsborgsvägen i norra delen av Jokkmokk. Som bäst håller han på att fixa till bindningarna på turskidorna. Han står på knä på gräsmattan med skruvmejseln i högsta hugg.
– Jag behöver skidorna. Skoterföret viker snabbt i fjällen nu men det gäller ändå att ta sig fram.
Just skidåkning var Rickard Läntas passion under ungdomsåren. Han var så talangfull att han blev uttagen i elitträningsgruppen för länets bästa åkare i 15-årsåldern. Målbilden var studier på skidgymnasiet i Gällivare och en fortsatt satsning men den fick ett våldsamt och smärtsamt slut en tidig höstdagsmorgon för 37 år sedan. Rickard hoppade på mopeden för att köra till skolan.
– Det var lite höstskumt och lite hösthalkigt när jag åkte men allt kändes bra fram tills jag kom mot en korsning mitt i samhället, halvvägs till skolan. Då gjorde en mindre lastbil en vänstersväng precis när jag kom och det enda jag hann tänka var att nu går det år pipsvängen.
Rickard bromsade, mopeden lade sig på sidan innan ekipaget kraschade in under lastbilen med våldsam kraft. Rickards ben fick ta hela smällen.
– Jag minns inte så mycket mer än att mamma kom och de klippte sönder mina byxor. Under ambulansfärden till Gällivare tänkte jag bara på "att nu blir det inget skidgymnasium".
Benbrottet var komplicerat. Det växte ihop fel och bröts upp. Spikar sattes in. Två år gick men problemen var inte slut med det.
– Jag mönstrade och de upptäckte att mitt sargade ben hade blivit kortare. Jag fick frisedel och ordinerades sulor i skorna. Men i den åldern blev det inte så mycket med de där sulorna. De varnade mig för framtida men – och det fick jag ju också.
Höften och ryggen gör sig smärtsamt påminda i perioder. Men det var ingenting som fick honom att tveka inför Robinson.
– Nä! Ett 100-meterslopp klarar jag alltid, skrattar han.