Jimmy Krekula är i full färd med att tatuera en kunds ena arm när vi hälsar på i den moderna studion i centrala Jokkmokk. Bardisken längst in är det enda som påminner om den tidigare verksamheten som, tråkigt nog, inte orkade med det tunga slaget från covid-19 och dess följder via ett nedstängt samhälle.
Att i den vevan öppna en tatueringsstudio kan kännas som ett dödsdömt projekt men Jimmy Krekula konstaterar att det varit full fart för honom redan från början.
– Jag tror att folk hade det jäkligt tråkigt med att sitta där hemma hela tiden. Så de tog sig ut och inpulstatuerade sig. Det har gått över förväntan bra. Visst kändes det lite av en chansning i och med pandemin men eftersom jag hade haft kunder från Jokkmokk i Boden så visste jag att det fanns ett behov.
29-åringen med rötterna i Boden fick sin första egna tatuering redan som 14-åring. En tribaldrake på ryggen som han helt sonika maskerade och höll hemlig tills den dagen då han fyllde 18 år.
– Den var väl inte helt ok så den är numera övertatuerad. Tribaler är inte direkt inne i dag, säger Jimmy och skrattar åt minnet.
Det var dock detta första möte med en tatuerare som gjorde att intresset väcktes. Ett intresse som 15 år senare innebär en egen studio i Jokkmokk. Före det full verksamhet också i Boden.
– Det är bra här och Jamina har ju sina rötter här så det var egentligen inget svårt beslut. Jag köpte min första utrustning 2010 och öppnade i Boden 2017. Det var väldigt bra år där också. Jag har egentligen ingenting att klaga på, konstaterar Jimmy Krekula, som är självlärd, och som väldigt många i yrket så har den tidiga "träningen" praktiserats på de egna armarna. Sedan lär man sig trix och fix av andra. Oskar på Kingstreet Taatoo i Boden har lärt mig jättemycket, vi delar med oss kunskap. Det är fint.
– Det finns också syntetiskt skinn som man kan använda sig av, men det är inte så kul.
Vilken egen profil har du, för jag har förstått att alla tatuerare har egen stil?
– Jag är black and grey, realism, surrealism.
Drömtatuering?
– Kanske Zlatan eller någon annan stor, svensk profil.
Svårast?
– Porträtt av bäbisar. De är runda och släta, nästan utan kontraster.
Vanligast?
– Det är mycket djur och på senare tid mycket hjortron.
Konstigast?
– En kvinnas könsorgan. Hon ville ha en fjäril. Det var märkligt och svårt.
Vad gör du inte?
– Hatiska symboler och texter. Aldrig sånt.