Veckan hade varit en av Andrés Moncadas bästa. Kanske den allra bästa. Han hade precis varit med om att fira sitt andra SM-guld i futsal och just kommit hem efter 10 dagar på Cypern och spel i Eurocup med sitt IFK Uddevalla – då telefonen ringde. Det var den 10 oktober 2018 då Andrés glädje på ett ögonblick förvandlades till otröstlig sorg.
Hur fick du beskedet?
– Första arbetsdagen efter semestern, mitt i lunchen. De sa att min bror Daniel var död. Att han avlidit efter en olycka på jobbet. Det hade gått fel vid någon form av transformator eller vad det nu var, jag minns inte så mycket av samtalet, om jag ska vara ärlig. Tiden stannade, jag förstod inte, eller ville inte förstå. Men jag visste att jag måste hem till Jokkmokk, till min familj. Så jag körde non-stop, jag grät ibland men telefonen ringde hela tiden. Min syster var helt förstörd, min mor likaså, det var hysteriskt, skrik och gråt.
Andrés relaterar till känslorna när dödsolyckan i Moskosel lades ut på nätet onsdagen den 2 juni. Då väcktes det fortfarande inte helt färdigbehandlade traumat igen.
Vad tänkte du när du fick höra om det nya dödsfallet?
– Jag satt hos mina föräldrar och såg det på skärmen. Jag vågade och ville inte säga något. Min mor har haft det väldigt svårt efter min brors död så jag var rädd för hur hon skulle reagera. Sedan ringde min syster och bara skrek rakt ut. Rullgardinen gick ner.
Andrés Moncada suckar djupt. Hans då 25-årige bror skulle som elkraftstekniker göra ett eljobb åt Vattenfall i Kurravaara utanför Kiruna när han omkom. I Moskosel var det även här Vattenfall som hade en underentreprenör ute på ett jobb som slutade i fullkomlig tragedi. Och det finns fler beröringspunkter.
– Jag skickade direkt SMS till de nära bekanta som jag har bland elentreprenörerna som är ute på de här jobben. Nu var den här killen ingen som jag visste vem det var men det gör det inte mindre hemskt på något sätt. Det är fruktansvärt att det händer igen.
Familjen Moncada har en speciell historia på många sätt. Andrés och hans syskon växte upp i en mindre by cirka 10 mil söder om Medellin dit de så småningom flyttade. Hela Colombia dominerades och styrdes av knarkkarteller och familjen Moncada, där pappan var soldat och mamman polis, levde mitt i terrorn. Uppväxten var långt ifrån trygg.
Hur var det att växa upp i Colombia?
– Det var hemskt, det låg döda människor utanför på vår gata varje dag. Pappa kidnappades och jag fördes bort. De ville ha pengar, men vi var ju fattiga så jag blev släppt efter några dagar. Pappa var borta i två veckor och vi trodde aldrig vi skulle få se honom igen. Men han kom tillbaka, misshandlad och eländig, men vid liv. Det var en fruktansvärd miljö. Ingen av mina kompisar därifrån som jag hängde med när jag var 13 år finns kvar. De är antingen döda eller sitter i fängelse.
Andrés Moncada berättar att sorgen efter sin bror fortfarande finns där men eftersom han tidigt fick ansvar för hela familjen och upplevde det han gjorde under uppväxten så behandlar han sorg på ett annat sätt än sin mor och syster.
Hur klarar du av känslorna?
– Jag stänger liksom in den, jag ska ordna allt praktiskt, ta hand om allt sådant. I den miljö vi växte upp fanns det liksom inte plats för känslor, det var bara att gå vidare hela tiden. Det formade mig. Jag försöker bara tänka bort smärtan men det går naturligtvis inte alltid.
2001 blev familjen Moncada erbjudna att utvandra till Costa Rica. Eftersom de inte ville annat än bort så tog de chansen när den kom och valde ett spansktalande land där ingen visum behövdes. På gott och ont.
Hur var Costa Rica?
– Vi flydde våld och krig och kom till svält och misär. Åt vi okey så fanns inte mat till hyran och tvärtom. Så var det ofta. Skolan kostade pengar så mina syskon kunde inte gå. Mamma plågades av svår diabetes så vi vände oss till FN för att om möjligt få hjälp med sjukförsäkring. Men när de upptäckte hur svårt vi hade det så erbjöds vi att åka till Sverige. Vi visste inte var Sverige låg men vi sa ja direkt. Det kunde inte vara värre, det visste vi. Den 5 december kom vi till ett Jokkmokk med kyla och snöoväder. Det var kontraster.
Andrés berättar med värme om hur väl de blev mottagna, han tackar läraren Tom Rutschman för allt och lite till och blir så känslosam att tårarna sakta börjar rulla nerför kinderna. Han tar ett djupt andetag.
Jokkmokk betydde kontraster..?
– Det är länge sedan men det berör mig fortfarande och det kommer det alltid att göra. Vi trodde vi skulle få bo i tältläger och så kom vi till en lägenhet där Tom och andra samlat ihop möbler så vi kunde bo. Sova i en riktig säng var obeskrivligt. Det var den bästa dagen i mitt liv, där och då började livet och äventyret och jag är oändligt, oändligt tacksam. Jag är den stolte colombianen som hittade sitt hem i Jokkmokk och vann två SM-guld. Men jag tar ingenting för givet, inte minst livet. Det har vi, inte minst, absoluta bevis på i vår familj.
Hur hade det blivit om ni varit kvar i Colombia?
– Då hade ingen av oss varit vid liv i dag. Ingen av oss. Trots sorgen och det meningslösa i min brors död så fick han ett så otroligt mycket bättre liv här. Vi hade inte överlevt våra 20-årsdagar i Colombia.
Andrés tar fram sin telefon och visar en bild på Daniel. I målvaktskläder. Daniel var en mycket duktig futsal-målvakt en sport där Andres nått stora framgångar som tränare. Inte minst med två SM-guld i Uddevalla.
Har du lämnat idrotten?
– Nej, men jag kunde, tyvärr, inte stanna söderut utan min familj blev prio ett efter Daniels död. Jag flyttade hem, min mamma mådde oerhört dåligt, hon blev sjukskriven under en lång period och ville nästan inte lämna lägenheten. Det har varit en lång, tung resa för oss alla genom det här men det börjar se ljusare ut nu. Som sagt, den här nya olyckan tog oss ett steg tillbaka men vi hjälper varandra genom det också. Jag har en roll i Malmbergets fotboll som går bra ett kombinera med mitt arbete i gruvan.
Hur ofta tänker du på din bror?
– Jag tänker på min bror varje dag, varje dag, han är alltid med mig. Vi delade så mycket, inte minst inom fotbollen efter vi hade kommit till Sverige och Jokkmokk. Det är många fina minnen. Han lämnar mig aldrig, han finns här för alltid, säger Andrés och lägger handen mot sitt hjärta.