Det är inte självklart att placera 64-årige Håkan Svanberg i ett perspektiv innefattande bolagsbildningar och miljardbelopp när vi möter honom i Jokkmokksskogarna med motorsågen i högsta hugg. Flanellskjortan är på, skyddsutrustningen likaså. Det ska gallras lite kring den anspråkslösa timmerstugan.
– Det här är avkoppling och träning på samma gång. Jag trivs här, det är en aning primitivt men jag behöver inte mer än så här. Det är pappas gamla jaktstuga och jag har många minnen härifrån. Både från mina barn- och ungdomsår och sedan genom åren med min egen familj.
Håkan Svanberg föddes i Jokkmokk och växte upp i det hus som än i denna dag, i folkmun, kallas "herrgården". Här finns i dag Sámi Duodji och dess verksamhet – och den vita fasadfärgen är utbytt mot svart. Den stora tomten har krymps via byggen av andra bostadskomplex men det är fortfarande en praktfull fastighet med en lång historia som ståtligt står där i centrum.
– Det var fantastiskt att vara barn och växa upp i Jokkmokk på 60-talet. Samhället och kommunen blomstrade och vi var många barn. Det var en lycklig tid, jag minns det enbart som att de flesta mådde jättebra.
Håkan delade herrgården med sin far Gösta och sin mor Asta samt två syskon. Göstas arbete som jägmästare åt det stora skogsbolaget var anledningen till att familjen huserade just där. Mycket av Håkans fritid ägnades åt idrott och intresset för simning kom tidigt. När den framtida utbildningsvägen skulle stakas ut var också idrotten i fokus.
– Vi lämnade Jokkmokk när jag var 14 år. Luleå revirförvaltning tog över Jokkmokk vilket innebar att kontoret försvann och pappas jobb flyttades. Vi hamnade på Bergnäset och för mig blev det så småningom tvåämnesstudier i Örebro (GIH) och i Umeå (biologi). Jag började jobba som fritidsledare, idrotten var fortfarande det viktigaste för mig, berättar Håkan som tackar idrotten och de sociala kopplingar den gav att han styrdes in mot företagande.
– Kopplingen till idrott och hälsa och mitt engagemang i stiftelsen "En rökfri generation" hör ihop. Jag tog plats i styrelsen 1979 och eftersom jag studerat ett år i USA så hoppade jag på direkt när stiftelsen skulle etablera sig där. Det var ett engagerande projekt och det var här jag för första gången kom i närkontakt med försäljning. Det blev en helt ny värld som öppnade sig – konsten att övertyga andra.
Håkan Svanberg fortsatte som projektledare för "En rökfri generation" i Sverige och startade 1988 kampanjen "Städa Sverige", där idrottsrörelsen var en part. Här upptäckte han kraften i Svenska Skidförbundets upplägg med ett större antal små sponsorer och försäljningen av sponsorpaket via telemarketing startade, det gick bra, pengar kom in till stiftelsen.
– Samtidigt konstaterade jag att bolaget jag anlitat inte alltid behandlade sina säljare på ett bra sätt. Inte minst gällde det coachning och information. Här kom mina erfarenheter från idrotten och simningen väl till pass. Att uppmuntra, sätta tydliga mål och ge återkoppling var jätteviktigt för mig. Så jag startade ett eget bolag.
Svanberg & Co hade redan från start en extern styrelse vilket Håkan Svanberg menar är en framgångsfaktor – och i hans huvud ett måste för alla egenföretagare.
– Det är helt nödvändigt. Styrelsen får berättat vad du vill, vad du vill göra, vilken vision som företaget har. Sedan håller de i riktningen. Annars är det lätt att det bara körs igång och det blir en för bred och spretig kurs vilket inte är bra.
Bolaget sökte fler uppdrag men det var trögt i portgången tills Scandinavian Hotel Express införlivades 1990. Det gick som tåget men fem år senare hade tåget rusat på för fort.
– Jag fick en tankeställare, en nyttig läxa. Jag hade sprungit fort alldeles för mycket, det var dålig struktur och otydlighet. Vi drog igång en ledarskapsutbildning med hjälp av Greger Jönsson, en före detta militär, som analyserade och utbildade. Det hjälpte oss att klara av vår tillväxt.
Nu skriver vi 1997. Då kom det stora bolaget till Örebro för att köpa det lilla bolaget. Amerikanska Sitel Corporation kom med ett bud.
– Jag kunde inte säga nej, det var omöjligt. Vi växte till 550 anställda, 480 av dem i Örebro. Vi hade stora telecombolag, flygbolag och försäkringsbolag, Microsoft och HP som kunder. Sedan kom 11 september och allt kraschade. 2002 var vi tvingade att säga upp medarbetare men det räckte inte, jag var ingen bra chef och 2004 avslutade jag min anställning.
Nu tog livet en annan vändning. Hemma i Örebro tränade Håkan Svanberg för Vasaloppet, han hjälpte damallsvenska KIF Örebro med sponsorarbetet. Han kunde ägna tid åt familjen med en sjuklig svärfar och med en pappa som drabbats av Alzheimers men klev också in som vd i ett nytt bolag i Malmö.
– Vi ändrade i princip på allt. Vi drog ner kostnaderna och satsade på nätförsäljning. 2006 gjorde vi vinst och 2007 blev vi uppköpta av ett börsnoterat bolag.
Det blir en kopp kaffe och det blir ett par till. Myggen surrar på även inomhus och den dramatiska himlen efter regnet blå-gråar i horisonten. Några Storlommar guppar i vågskvalpet. Ett vykort. Det blir en blåbärsmuffins också, det är ett hål i den rutiga flanellen, björkmöblemanget är rustikt. Frågan måste komma.
Härifrån är det rätt så långt till börsbolagen?
– Jo, det är egentligen ganska konstigt men samtidigt har jag aldrig varit rädd att försöka. Ibland har det gått tokigt men på något sätt har det fungerat. Jag har haft förmånen att omges av kunniga och kloka personer som hjälpt mig. Men här kan jag andas ut. Jag försöker komma hit minst en gång varje år.
Bolaget kom att växa alltmer.
– Vi delade upp bolaget i två delar innan jag och två kollegor köpte Swedencare 2013. Åter efter omsattes 18 miljoner för att i dag landa på cirka 700 med en årlig, organisk tillväxt på 30 procent. Vi börsnoterades 2016 och under det sista året har vi köpt bolag för 2, 6 miljarder. I dag noteras Swedencare för miljarder på börsen. Det är en otrolig resa vi gjort.
Hur ser framtiden ut?
– Jag har startat ett investmentbolag tillsammans med mina barn. Vi tittar främst på bolag sprungna ur de mindre universiteten, här finns massor av kreativitet. Vi har redan investerat i tre sådana bolag som vi ser en potentiell framtida framgång hos. Det passar mig, som person ser jag mycket hellre framåt – än tittar bakåt.