Jokkmokksborna ordnade en ljusceremoni efter Daniels bortgång.
På förmiddagen den 10 oktober ringde Melissa Östlunds mobiltelefon.
Hon befann sig då på gynmottagningen på Gällivare sjukhus för att kontrollera sin graviditet. Hon hade under fler år haft problem med ryggen. Läkarna kunde se på röntgenbilderna att hon hade flera diskbråck men inget som kunde förklara de svåra smärtorna och att hon nästan inte kunde gå eller göra sina behov längre. Till slut hittade specialister ett mycket kraftigt diskbråck som låg dolt bakom ryggraden.
I samma veva som orsaken till hennes problem hittades fick hon besked att hon var gravid. Glädjen var stor hos Melissa och maken Jonas Östlund men samtidigt insåg de båda att ryggproblemen skulle kunna hota hennes förmåga att bära barnet.
Det var detta som gjorde att hon den här dagen satt i en rullstol på Gällivare sjukhus. Läkarna hade gett klartecken till att graviditeten kunde fortgå men hon var tvungen att göra täta kontroller för att inte barnet skulle växa för mycket. Förlossningen skulle sättas igång snart.
Hon tryckte in knappen för att svara på samtalet. Rösten i luren sa, rakt ut, "din brorsa har dött, för tio minuter sen".
Hon ringde sin andra storebror Andrés som bekräftade.
– Jag började skrika rakt ut. Jag kastade mobilen och en massa andra grejor. Jag hade panik. Vi var så nära, hade alltid tagit hand om varandra.
Flera sköterskor kom och tog tag i Melissa och försökte lugna ner henne.
– Du är gravid. Kom ihåg att du är gravid sa dom. Du måste lugna ner dig så att barnet inte kommer. Till slut fick de ge mig lugnande medel.
Melissas bror, Daniel Moncada var 25 år när han dog. Han var anställd åt Vattenfall services och arbetade vid tillfället i ett projekt där gamla luftledningar byttes mot nya nätstationer i byn Kurravaara. "Ett rent rutinuppdrag" beskrev hans kollegor senare arbetsuppgiften som han genomförde då olyckan inträffade. "Ska inte kunna hända" sa någon annan.
Tre veckor senare föddes Lukas.
– Vi visste inte vilket kön det var. Så när det blev en pojke började jag grina. Jag gick sönder.
Melissas tystnar och hennes ögon fylls av tårar.
– Daniel hade varit så intresserad av fotboll och så får jag en pojke.
Melissa, bröderna Daniel och Andrés och deras föräldrar kom till Jokkmokk 2006. De hade först flytt från Colombia till Costa Rica. Melissas pappa var egen företagare och mamman polis. De kom båda i gerillans väg och var till slut tvungna att fly från Colombia efter upprepade mordhot och kidnappningar.
En bok med hälsningar till Daniel från vännerna. En av hans många vänner skriver "Den här världen behöver Dig. Vad är Jokkmokkk utan Dig?"
– De kom in med vapen för att döda mamma och pappa. Jag minns hur vi gömde oss hos mormor och morfar. Jag har sett många dö.
Melissa var i femårsåldern när familjen Moncada flydde till Costa Rica.
– Vi hade inga pengar och sov på kartonger. De hade inte råd att skicka oss till skolan. När vi sökte hjälp förhörde de oss länge i olika rum. Efter många år av väntan och återkommande utfrågningar beslutades att familjen skulle få komma till Sverige.
– Mamma och pappa bara grät av lycka när vi kom till lägenheten i Jokkmokk och jag och Daniel lekte utan ytterkläder trots att det var 30 minusgrader. Vi tyckte inte att det var kallt, säger Melissa och skrattar högt åt minnet.
Många år senare, på sin bror Andrés bröllop, träffade hon sin man Jonas.
– Det första jag la märke till var att han var så fin med sina barn.
De gifte sig för fyra år sedan. Nu bor de tillsammans i ett blått trähus; Melissa, Jonas, lille Lukas som nu är ett och ett halvt år och Melissas två bonusbarn som Jonas också är pappa till.
"Efter olyckan var jag rädd när Jonas skulle gå till jobbet att han inte skulle komma tillbaka. Det var ju så med min bror. Han skulle ju komma tillbaka efter jobbet"
– Jonas är den finaste och största förebild man kan ha. Mamma och pappa och svärmor och svärfar har också varit fantastiska. Daniels kompisar var hans familj och hela Jokkmokk har känts som vår familj ibland. Vi har hittat guldmänniskorna.
Jonas har varit och hämtat Lukas hos sina föräldrar som bor i grannhuset. Lukas får syn på Melissa och springer rakt in i hennes famn.
– Jonas och barnen är min styrka. Jag minns att ett av de äldre av barnen sa "Men Melissa, nu är han ju uppe hos gammelmormors hund, så nu kan de ju leka med varandra". Man blir varm av sånt. De är så oskyldiga och fina.
Daniel Moncada begravdes i Colombia. Mycket släkt finns kvar och Melissa och familjen har vågat sig tillbaka en gång för begravningen. Innan resan samlade de in pengar till mat att ge till några av sina före detta landsmän. Snart är det dags för en ny resa från Jokkmokk till Colombia – till Daniel Moncadas minne.